Tack, tack, tack Guldbaggegalan

Ingen verkar få nog av att ge Guldbaggegalan skäll. Inte heller i år slipper firmafesten för filmfolket party poopers. Några tv-kritiker tycker att det skämtats för hårt med Nils-Petter Sundgren som ju är gammal och faktiskt inte kan ta skämt. Det är också alldeles för skojigt med komiker som skämtar på galan – kan ingen vara lite allvarlig nån gång, speciellt när det är galafest!? Och så det kanske mest upprörande problemet av alla – det är för få nomineringar till Colin Nutley.

Ingen har väl kunnat undgå Helena Bergströms snyfthistoria om hur över 6 miljoner svenskar sett Colins filmer genom åren men ändå fick Änglagård – Tredje gången gillt ingen nominering. Hemska värld! (fotot intill är från Guldbaggegalan 2010)

Om vi ska vara lite allvarliga för en stund. Det finns anledningar till att vissa filmer blir mer hyllade och prisbelönta än andra. Kvalité. Nyskapande. Men något som sällan nämns är att det också krävs att filmen tilltalar en större grupp människor än 50+ kvinnor i landsbygd som går på bio två gånger om året. Inte heller filmer med en hängiven skara av 15-åringar (läs Twilight saga) vinner normalt sett fina priser. Och så ska det vara.

En viktig nyckel till prisregn är att lyckas tilltala fler grupper. Ta tex uppsvinget för animerad film under senaste tio åren. Det har inte bara att göra med ny teknik. När filmerna mer tydligt började vända sig även till en vuxen publik kom cred för genren. Man fick till och med en helt egen kategori på Oscarsgalan.

Så till kritiken mot Guldbaggegalan. Visst, jag har också en del invändningar mot denna gala. Frågan om varför en komiker leder galan istället för en skådespelare är tex befogad.

Fast är det gnällspiken eller muntergöken som förstör festen mest?

Det finns anledningar till att Guldbaggegalan aldrig kommer bli lika underhållande som en musikgala. Ta tex P3 Guld i lördags. Där bjöds på svensk musik i världsklass med Robyn, Lykke Li, Håkan Hellström, Familjen mfl. Inför jublande publik. Live. Och hela låtar (ja inte i Robyns fall vars sista låt avbröts abrupt precis som på VMA, men…). På Guldbaggegalan får vi inte se skådespelare som uppträder på scenen mer än någon kort presentation av en kategori. Vi får inte heller se några hela scener ur filmerna som nominerats. Det är korta klipp, montage eller rena trailers inför en publik som varit med och skapat dessa. Sannolikt finns inte mycket att göra åt denna viktiga skillnad mellan en musikgala och en filmgala.

Men precis som svensk musik är svensk film just nu bättre än på länge. Vi har flera svenska skådespelare och regissörer som gör stark internationell karriär. Alexander Skarsgård, Noomi Rapace och Tomas Alfredsson bara för att nämna några. Tänk hur det såg ut för några år sedan. Det om något är värt att fira med en grym Guldbaggefest på måndag kväll.

Så jag säger som Noomi – tack, tack, tack!

PS. Glöm inte att rösta på Sveriges bästa film 2010