Are you there God? It’s me, Margaret

Are you there God? It’s me, Margaret
Regi • Kelly Fremon Craig
Manus • Kelly Fremon Craig • Judy Blum
Med • Abby Ryder Fortson • Rachel McAdams • Kathy Bates • Benny Safdie • Elle Graham
1 timme 46 min

Judy Blums klassiska ungdomsroman från 1970 har nu filmatiserats av Kelly Fremon Craig (The Edge of seventeen). Are you there God? It’s me Margaret är en amerikansk komedi om att växa upp. Stockholm Filmfestival visar denna charmiga film.

Margaret (Abby Ryder Fortson) är 11 år när hon motvilligt flyttar med familjen från hippa New York till en villaförort i tråkiga New Jersey. Pappan har fått jobb. Där ska hon försöka skaffa nya vänner, förstå sig på pojkar, Gud och inte minst kroppens förändringar. Are you there God? It’s me Margaret är en rapp komedi med mycket charm. 

I huvudrollen som Margaret ser vi en fullständigt lysande Abby Ryder Fortson som får till både humor och en genuin värme i den karaktär hon spelar. Även birollerna runt henne är oväntat underhållande. Kathy Bates (Misery, The Waterboy) som i komedier ofta får spela riktigt irriterande överdrivet tokiga karaktärer har här en aning mer nedtonad och skojigare karaktär, Margarets farmor Sylvia. Hon bor kvar i New York och saknar sitt barnbarn, som också gärna skulle vara närmare henne. Rachel McAdams (Dagboken, Mean Girls) spelar Margarets mamma och pappan spelas av Benny Safdie (Good Time, Oppenheimer).

Skojig och uppriktig

Mycket av filmen är en aning daterat och inte gjort för vår tid. Även om den känns rak och uppriktig är det också för sockersött tillrättalagt. Men humorn under första halvan av filmen är medryckande och träffar för det mesta rätt. Där och då är det amerikansk komedi när den är som bäst, oförutsägbart, sköna repliker och i bra fartfyllt tempo. 

Margaret befinner sig på väg mot vuxenlivet men det är en hel del utmaningar som väntar innan dess. Med på den resan har hon tre jämnåriga vänner som bildar en hemlig klubb. Där ska de bland annat avslöja för varandra när de får mens för första gången. Och så tar hon hjälp av Gud, genom att be om olika händelser hon innerligt önskar ska hända. Allra mest vill hon bara vara normal och som alla andra människor.

Har någon kysst en pojke?

Puberteten som sakta kryper närmare är lite jobbigt, skrämmande och samtidigt fascinerande. Efteråt är det mest komiskt. Det går att ana sig till vad som väntar. Tjejen i klassen som är två huvud längre än de andra. Någon som fått bröst. Andra som fått sin första mens. Men har någon kysst en pojke? I en stor aula introduceras skolans tjejer i kroppens förändringar genom en video. Deras äcklade reaktioner säger allt och lite till. 

Det som filmen skickligt bygger upp i första halvan med humor, tappar den dessvärre under den senare delen av filmen som landar i en förutsägbar avslutning. Charmigt är det ändå hela vägen.