Det levande slottet

Animéregissören Hayao Miyazaki är tillbaka med åter en vacker berättelse skildrad i en fantasivärld full av färger, underliga varelser, och där kärleken segrar över allt. Efter succén med Spirited Away har Miyazaki tagit sig an en mer allvarlig historia som behandlar ett känsligt ämne som krig ur ett barns perspektiv. Resultatet är värmande och fantasieggande.

Betyg: 3/5

Miyazaki har gjort sig ett internationellt namn som en av Japans största animéregissörer. Hans filmer har haft stort genomslag internationellt och han har även blivit kallas ”Japans svar på Walt Disney”. Denna benämning är dock ingen som jag anser passar, och Miyazaki har själv uppfattat liknelsen som en förolämpning då han i en intervju svarade att ”Walt Disney var varken en regissör eller tecknare”, och menade att en sammankoppling med Disney är helt befängd.

Filmernas estetik skiljer sig tydligt från Disney då Miyazaki har en personlig prägel på animationerna och valet av ämne är många gånger lite tyngre. Handlingen i filmerna har ofta flera vändningar och det gäller att hänga med – något som kanske inte alltid är lätt för de yngre barnen. Filmerna lämpar sig därför bättre för äldre barn och vuxna som kan ta till sig handlingen och dess budskap.

Det levande slottet är en berättelse med större tyngd än Miyazakis tidigare produktioner. Handlingen är grundad på en bok skriven av den brittiska barnboksförfattaren Diane Wynne- Jones. Wynne-Jones är en internationellt erkänd fantasyförfattare som skrivit en historia som tar sig an att skildra ett liv i krig. Hon växte själv upp i London under andra världskriget och har säkerligen många egna upplevelser att hämta stoff ur.

Sofie, som är filmens huvudkaraktär är en flicka som bor i en europeisk stad (möjligen tysk sådan) någon gång under början av 1900-talet, och arbetar i familjens hattaffär. En dag möter hon den stilige och unge trollkarlen Hauru som tar med henne på en flygfärd genom staden. Efter att deras vägar skilts åt möter hon på kvällen Haurus fiende Ödeshäxan, som förvandlar Sofie till en gammal 90-årig kvinna. Det är nu som Sofies spännande resa börjar, då hon söker upp Hauru, och försöker hitta ett sätt att ta sig ut ur förtrollningen. Hon flyttar in i Haurus levande (vandrande!) slott och upplever hur man genom trolleri på en sekund kan förflytta slottets placering mellan olika städer och landskap. Detta blir användbart då landet börjar förbereda sig för krig, och det dröjer inte länge innan bomberna börjar falla. Hon upptäcker trolldomens fantasieggande värld och får genom sin kärlek och välvilja hjälp från de människor och varelser hon möter. Och vi vet ju alla att kärleken övervinner allt.

Det mest imponerande i filmen är det sätt Miyazaki skildrar europeiska städer. Trots att man aldrig får veta i vilket land karaktärerna befinner sig i, så får man små ledtrådar genom till exempel affischer eller gatunamn skrivna på tyska och engelska, eller landskap och stadsarkitektur som påminner om Frankrike eller till exempel Tjeckien. Man märker tydligt hur Miyazaki har kopplat samman den riktiga världen, genom att göra dessa vackra animeringar av tydligt europeiska miljöer, och fantasivärlden, genom att skildra ett krig som utförs av flygande varelser och skepp, likt science fiction.

Detaljrikedomen i animationerna är imponerande och man kan lätt känna att handlingen grundar sig på en liten flickas drömmar om en resa in i en fantasivärld, då verkligeten av ett Europa i krig blir för tungt att hantera. I jämförelse med Spirited Away är filmen annorlunda på så sätt att man känner att det ligger ett allvar i botten, eftersom upplevelsen av och kritiken mot krig genomsyrar filmen. Den föregående filmen är mer av en ren drömlik fantasi, medan Det levande slottet får större tyngd i sitt budskap. Vilket man föredrar är en smaksak, men symbiosen mellan verklighet och fantasi är ändå det som gör att filmen står ut som en av Miyazakis mer mogna produktioner.

Natalie Majerski

Visas på bio dubbad eller med originalröster. Svenska röster: Sofi – Vanna Rosenberg, Hauru – Kim Sulocki, ödehäxan – Siw malmqvist, Calcifer – Johan Ulveson, Suliman – Pernilla August, Mark – Emil Smedius

Biopremiär: 2005-10-21

Senast uppdaterad 23 oktober, 2023.