Driving mum

Regissören Hilmar Odsson (Kallt ljus från 2004) tar oss med på en absurd road movie genom det karga isländska landskapet. Filmad visuellt snyggt helt i svart-vitt och med fåordig dialog utspelas Driving mum under början av 80-talet. Jón är en man strax över 50 som lever av att sticka tröjor med sin mamma på en avlägsen gård. 

Nordiska Rådets Filmpris 2023 har nominerat filmen. 

Mitt i Jón och mammans stickande och lyssnande på kassettband hemma i fåtöljerna på gården i Västfjordarna framkommer en speciell önskan från henne. Hon skulle gärna vilja göra en sista resa till Gullfoss och några andra av Islands mest kända turistattraktioner ute i den vilda naturen. Av någon anledning har hon aldrig varit på dessa ställen. Möjligtvis beror det på att de bor avskuret från ett större samhälle och verkligheten där. Brevbäraren anländer t ex till stranden nedanför huset i en roddbåt. 

Möte med tyska turister

Thröstur Leó Gunnarsson spelar skickligt det vemod som syns lång väg på Jóns ansikte och uppträdande. Livet har uppenbarligen inte blivit vad han förväntat sig och nu börjar mamman prata om var hon vill bli begraven. Driving mum är en serie händelser sedd ur Jóns något tillspetsade och inte helt friska perspektiv på tillvaron. Det illustreras till exempel med några olika märkliga möten under den resa han tar med sin mamma på i sin ljusa Ford. Genom resan ska han tvingas konfrontera händelser i det förflutna. Med en stor dos underfundig och mörk humor berättas denna udda story.

På en smal grusväg längs klippiga bergssluttningar får han möte. Några tyska turister i en klassisk Volkswagen buss försöker förgäves kommunicera med honom och få honom att vända så att de kan passera varandra. Asocial är väl bara förnamnet. Och det beror inte främst på bristande språkkunskaper.

Bresneff stjäl showen

Med på resan finns också Bresneff, en hund uppkallad efter dåvarande sovjetiske presidenten Leonid Brezhnev som gick bort 1982. Just scenerna med hunden är några av filmens absoluta höjdpunkter. Ibland undrar jag hur de lyckats få till dessa scener. Har filmteamet gjort hundratals tagningar innan det blev rätt eller har Jóns bästa vän skådespelartalang utöver det vanliga? Imponerande är det i vilket fall som helst. 

Något som också etsar sig fast på minnet är en scen där Jón kommunicerar flitigt med en fransk turist (Tómas Lemarquis) utan att de förstår varandra. Dialogen lyckas ändå bli både gripande och underhållande om vartannat. Melankolin som annars dominerar filmen tar för en stund paus. 

Som så ofta i road movies får huvudkaraktären fundera kring vad som egentligen hände och hur han hamnade här i livet. En emotionell resa tillbaka i tid och rum. Det gör också att filmen har en tydlig riktning framåt till det slutmål som mamman önskat. Genom bilresan får vi en inblick i vem denna märkliga man är och vad som möjligen kan ha gått fel på vägen. Nära ett högre betyg, men det blir lite enformigt på sina ställen.