Nu når den första filmen på skoltsamiska biograferna, med premiär på samernas nationaldag den 6 februari. Je’vida är en smärtsam återblick på en samisk flickas upplevelser i Finland genom snabba samhällsförändringar, tvång och övergrepp.
När systern går bort i Sverige återvänder Iida (Sanna-Kaisa Palo) till den plats i norra Finland där hon en gång växte upp. Systerns dotter Sanna (Seidi Haarla) följer med. Medan Sanna är förundrad över att hon aldrig fått höra talas om den gamla släktgården är Iida dämpad. Minnen från förr dyker upp till ytan när de går igenom saker som finns kvar i gården. En gård som lämnats nästan orörd, men nu funnit en ny ägare. Så det är dags att städa upp, tömma allt och ta avsked av det som en gång var. Tiderna förändras. Ut med det gamla, in med det nya. Iida verkar vilja glömma och bränna bort saker, medan Sanna nyfiket vill upptäcka och rotar i egna rötter.
Människan behöver historier för att förstå oss själva. Här i Je’vida finns en berättelse som är viktig för att ta in hur förtryck av en minoritet påverkar individ och samhälle. Nu finns endast runt 300 skoltsamer kvar i livet som kan tala minoritetsspråket. Många av dessa är på olika sätt inblandade i filmen som skådespelare, till största del amatörer får vi anta, men ändå övertygande. Berättelsen är också på skoltsamiska. Deras medverkan skänker filmen en extra tyngd. Textningen är både på svenska och finska samtidigt, på varsin rad.
Var fisken nappar
Tillbaka till 50-talet. Den unga Je’vida (Agafia Niemenmaa) spenderar mycket tid tillsammans med morfar (Erkki Gauriloff). Hon ser upp till honom och försöker lära sig allt han kan om var fisken nappar och hur man lagar nät. Men snart måste Iida lämna gården för att bo på ett strängt internat. Det samiska och den kultur hon växt upp med ses inte som en del av framtiden. Därför får endast det finska språket talas i skolan. Annars blir det hårda straff.
Regissören Katja Gauriloffs är själv skoltsame och hennes film berättar den hemska historien om en förfinskning under tvång. Den bygger delvis på hennes egen släkts upplevelser. Assimileringen är fortfarande en skam för Finland. En undangömd del av ett lands historia.
Det blir en tung tillbakablick om en allt annat än lätt uppväxt med trauman, men också en del lycka och värme på vägen. Så även om filmen är i svart-vitt (och i klassiskt 4:3 format) finns det nyanser och glädjeämnen. Ett hopp om något bättre och en djup respekt för tidigare och kommande generationer.
I hemlandet Finland har filmen tagits emot väl med hela 7 Jussi-nomineringar. Det är vårt grannlands stora filmpris. Den 22 mars meddelar galan vilka filmer och personer som vunnit.
Göteborg Filmfestival 2024 visar filmen.
Senast uppdaterad 6 februari, 2024.
Lämna ett svar