No Bears

Iranske regissören Jafar Panahi (3 kvinnor) fortsätter trots fängelsedomar, yrkesförbud och diverse trakasserier från landets regim att skapa mäktig film. I No bears spelar han själv huvudrollen i en metafilm om en filminspelning på distans. 

En osynlig gräns

På var sin sida om gränsen mellan Turkiet och Iran utspelas märkliga skådespel med två kärlekspar involverade. En inspelning om ett par som försöker fly till väst pågår på den turkiska sidan. Paris hägrar men endast kvinnan har tillgång till ett falskt pass som förhoppningsvis bör kunna ta henne med flyg dit. Hon är dock inte sugen på att försöka fly utan sin partner.

Samtidigt en bit in på den iranska sidan av gränsen befinner sig filmens regissör (Jafar Panahi) som via skakig wifi-uppkoppling i en liten by instruerar skådespelare och fotograf på distans. Det funkar sådär. Frustrationen tilltar och fler utmaningar uppstår kring ett annat kärlekspar i byn där regissören sökt sin tillflykt. Av en slump hamnar han mitt i en infekterad lokal konflikt. 

No bears för fram konflikter mellan stad och land och därigenom förlegade traditioner som gör livet svårt. Lite förvånande handlar det inte specifikt om religion, även om det så klart också är en krydda i denna soppa. Dessutom ser vi hur människor ursäktar sig i försök att tillmötesgå olika auktoriteters önskemål. Räddhågsna och inställsamma män visar sitt falska jag för egen överlevnadsinstinkt. Den moderna regissören från storstaden Teheran har placerat sig själv mitt i detta absurda drama. Resultatet är både roande och oroande. 

No bears beskriver skickligt hur den utsatta situationen långsamt intensifieras för regissören. Han är uppenbarligen beredd att ta vissa risker, men även han har gränser. Filmen är så klart en skarp regimkritik, men funkar också på andra plan. Lyckas regissören reta regimen precis lagom mycket, utan att hamna i allvarligt trubbel? Eller anses han ha gått över en osynlig gräns igen? Till saken hör att regimen har lagt Panahi med förbud att lämna Iran. Så det här med gränser är absolut relevant. 

I det fria

Scenerna med det pressade kärleksparets inspelning i Turkiet är väl kanske filmens svagaste delar, men belyser ändå effektivt regissörens dilemma. Han har yrkesförbud och får egentligen inte regissera film. Efter hungerstrejk och fängelsevistelse är Panahi i skrivande stund ute i det fria. Hur länge återstår att se. 

Intressantare än storyn som utspelas i Turkiet är den laddade press regissörens alter ego utsätts för i byn. En efter en passerar byborna revy i det rum han hyr med anklagelser riktade mot honom maskerade som helt rimliga och artiga önskemål. Visst kan han ta några minuter av sin tid att bara göra det här och det där för att reda ut eventuella missförstånd. I en annan del av världen kan vi undra om det är så den iranska regimen arbetar för att påverka filmregissörer. Obehagligt är det iaf med falska leenden som mynnar ut i diverse förtäckta och odefinierade hot. Gör det här eller så… Han låter sig hunsas runt. Till en början går han med på det eftersom han ser det som harmlösa förfrågningar. Sen gör han det mer pga att han inte verkar ha något alternativ. Den personliga friheten eroderas långsamt och metodiskt.

No bears suddar ut gränsen mellan dikt och verklighet. För Panahi är narrativet i högsta grad verkligt och det gör allt extra angeläget.