Recension: Barbara

”Barbara”, i regi av Christian Petzold (”Yella”, ”Jerichow”), är en brinnande intensiv men samtidigt lågmäld film som fångar en med stark kraft. Filmen genomsyras av en skör känsla om livet. Det visar sig i de svepande naturbilderna där naturens ljud är central, vind som viner, skvalpande vågor och knakande träd. Men framförallt tar den fasta på den bräckliga föreställningen om livet och människans relation till verkligheten i ett slutet samhälle.

Den östtyska landsbygden sommaren 1980 sjuder av hetta och desperation. Läkaren Barbara (Nina Hoss) blir förflyttad till ett sjukhus ute på vischan efter att ha sökt men blivit nekad utresetillstånd från DDR. Östtyskland är ett övervakat samhälle och Barbara är en av dem som granskas och får upprepade besök av Stasi. Påhälsningarna är plågsamt nervevande, agenterna letar effektivt igenom Barbaras lägenhet vilket följs av kroppsvisitering på toaletten av en agent med gummihandskar.

Utåt är Barbara kontrollerad och vi får se henne på en bänk utanför sjukhuset, med en cigarett i mungipan och väskan i hårt grepp, hon väntar hellre där än kommer för tidigt till jobbet. Hon fogar sig till reglerna för att ingen ska avslöja hennes inre motstånd och längtan att fly. Barbara gräver ner sig i jobbet och fokuserar på patienterna hon möter. På sjukhuset jobbar läkaren Andre (Ronald Zehrfeld) som även han är engagerad i sitt jobb. Mitt i denna instängda tillvaro där en granne eller vän kan vara angivare börjar sakta vänskap och kärlek uppstå mellan Barbara och Andre.

Nina Hoss gör ett lysande porträtt av den återhållsamma Barbara, hennes blick uttrycker isande sorg likaväl som ilska och frustration. Även Ronald Zehrfeld som den omtänksamma Andre är utmärkt. Deras ömtåliga relation, som genomsyras av rädslan för att älska och oron över vem man älskar, kräver starka rollprestationer och bra samspel.

Det har dykt upp flera filmer om Östtyskland på senare år. Komedin ”Good Bye Lenin!” från början av 00-talet och ”De andras liv” från 2006, filmer som beskriver det östtyska samhället några år innan muren föll. Barbara och Andres relation känns snarare igen i Fassbinders ”Rädsla urholkar själen” från 70-talets Västtyskland. Kärlek uppstår, trots grannskapets hån, mellan städerskan Emmi och den yngre gästarbetaren Ali. Omgivningen dömer dem hårt och de börjar undra hur man vågar älska någon när ingen annan tycker att man borde. Likt Barbara fantiserar Emmi och Ali om att fly till en annan verklighet där de kan komma undan samhället de lever i och vara sig själva.

Barbara drömmer om ett liv i väst men hon börjar allteftersom ana att verkligheten suger överallt. Det är en skör gräns mellan föreställningen av verkligheten kontra verkligheten, speciellt i en sluten stat där intrycken utifrån är minimala. I Andres rum på sjukhuset hänger en plansch av Rembrants tavla ”Dr Nicholaas Tulps anatomilektion”, den obducerade armen är felvänd i tavlan som om den ses genom anatomistudenternas ögon istället för tavlans åskådare. Är det så vi ser verkligheten, genom någon annans blick och via lager efter lager av föreställningar om den? Frågan hänger med genom hela ”Barbara” och lämnar en med en känsla av eftertänksamhet.

Ida Löwgren

Senast uppdaterad 21 februari, 2022.