betyg3

Regissören Christopher Nolan har tagit sin publik till en mängd olika platser. Vårt eget undermedvetna i Inception, Gotham City i Batman-filmerna och ett alternativt 1800-tals England i The Prestige. Nu tar han oss på en resa genom universum i Interstellar.

Det fanns en tid då Science Fiction romantiserade yttrerymden och mänsklig rymdfärd något otroligt. Rymden var den yttersta gränsen och när vi hade klivit över den så skulle allt vara möjligt. Fantastiska världar skulle öppnas upp för oss om vi bara vågade ta steget ut i universum. Interstellar har den tonen när den pratar om universum och lyckas väcka liv i mig en väldigt gammaldags entusiasm för rymdfärd jag inte har känt på länge. Det finns dock underliggande i filmen en mer mänsklig historia som tyvärr gör ett stort snedsteg.

Interstellar handlar om Cooper, en före detta av astronaut som tvingas lämna sin familj för att åka ut i rymden och söka efter nya världar då jorden är på väg att bli obeboelig. Filmens centrala konflikt handlar om Coopers hopp om att träffa sin familj igen. Något som är enklare sagt än gjort då du ser att Einsteins relativitetsteori gör att han kan bli borta bra mycket längre än han hoppas.

På många plan så är Interstellar en väldigt lyckad film. Rent visuellt så är filmen magnifik. Den lyckas visualisera och förklara otroligt svåra och abstrakta koncept från fysikens värld. Det största felet i filmen (förutom en tyvärr väldigt uppenbar twist i slutet) är relationen mellan huvudkaraktären och hans barn som han lämnar kvar på jorden.
Den första halvan av filmen framställs det på ett väldigt bra sätt hur skadade både parter blir av Coopers resa. Problemet uppstår då vi får följa Coopers dotter och ser vad hon gör på jorden.

Hon känner sig otroligt sårad av att hennes pappa valde att lämna henne utan att berätta varför. Det är i alla fall så vi leds introduceras till hennes sida av konflikten men sen så etableras det att hon har följt i hennes faders fotspår och blir en del av projektet som skickade iväg hennes far. Hon är fullt medveten om varför han var tvungen att lämna henne. Trots detta så framställs hon som extremt bitter över valet fast hon borde vara tillräckligt insatt i situationen för att åtminstone ha lite förståelse om varför det var nödvändigt av honom. Detta leder in i ett ganska jobbigt område då alla filmens kvinnliga karaktärer framställs som väldigt känslostyrda och irrationella.

Att spela på den mänskliga och känslomässiga vinkeln när vi pratar om väldigt svåra vetenskapliga koncept är smart. Tyvärr så karaktärers motivation otillräckligt för att allt ska slå hem helt hos publiken och filmen vågar inte riktigt omfamna den tragedin i koncept som den väljer att utforska utan nöjer sig med ett lyckligt slut som känns väldigt tvingat.

Trots allt detta så har Interstellar en hel del bra att bjuda på. Ungefär som förra årets stora rymdfilm, Gravity, så är det en film som definitivt borde ses på bio då en verkligen kan beundra dess specialeffekter.

Jonatan Westerman