She said

She said berättar den verklighetsbaserade storyn om startskottet för #MeToo 2017 med journalistiska avslöjanden kring en av Hollywoods mäktigaste mäns sexuella övergrepp på unga anställda kvinnor. Ett viktigt ämne som till största del är skickligt berättad av regissören Maria Schrader (Netflix-serien Unorthodox).

Stockholm Filmfestival 2022 visar filmen.

Manuset för filmen är baserat på bästsäljande boken “She Said: Breaking the Sexual Harassment Story That Helped Ignite a Movement”, skriven av New York Times- journalisterna Jodi Kantor (Zoe Kazan) och Megan Twohey (Carey Mulligan). Reportrarna avslöjade Harvey Weinstein-skandalen i en längre artikel 2017. Filmen följer främst dessa två journalisters grävande arbete.

Zoe Kazan (The Kindness of strangers, Ruby Sparks) spelar övertygande en mjuk och öppen journalist, medan Carey Mulligan (An Education, Never let me go) skickligt gestaltar den lätt frustrerade och något mer rutinerade kollegan Megan Twohey. Men det finns fler skådespelare som gör starka insatser. Som ett exempel bland många; Samantha Morton som Zelda Perkins i en caféscen.

Det går inte att ta miste på att filmen är politisk och feministisk. Flera kvinnor riktar under det infekterade valåret 2016 allvarliga anklagelser mot Trump. Konservativa tv-bolaget Fox News högsta chef Roger Ailes avgår efter en skandal kopplad till sexuella övergrepp. Dramat Bombshell med bland annat Nicole Kidman i huvudrollen beskriver den chockerande nyheten.

När kvinnor kände igen sig och blev övertygade om att Trump kom undan och till och med blev vald till president trots anklagelserna hade en del fått nog. Skulle någon våga berätta om fler mäktiga män? Några månader senare avslöjade New York Times att Fox News populäraste programledare Bill O’Reilly betett sig illa mot kvinnliga medarbetare. Han blir som en följd av det till slut tvungen att avgå.

Rykten och tips

Med den skalpen i bagaget misstänkte New York Times ledning att det fanns fler mäktiga män i höga positioner som hade utsatt kvinnor för övergrepp. Genom rykten och tips kom man tidigt en viss känd filmproducent på spåren.

Varför är sexuella trakasserier så vanliga men ändå så svåra att ta upp? Hur ska utomstående veta om ryktena stämmer? Och hur ska journalister få tillräckliga bevis för att kunna namnge den skyldige i artiklar? Ett intensivt, detaljerat och känsligt arbete med integritet är uppenbarligen vad som krävdes.

New York Times stora avlöjande startar “me too” rörelsen och briserar som en bomb i Hollywood. Det blir också därför en stark film. Journalistiskt arbete har ju annars kritiserats allt hårdare under senare år. Inte minst gäller det liberala New York Times som i USA tillsammans med CNN fått symbolisera det så hatade ”mainstream media”. Skönt då att bli påmind om att vass och viktig journalistik kan förändra samhället.

Alla telefonsamtal, igenstängda dörrar och knackande på datorer är både en ständig påminnelse om hur mycket arbete som krävdes för att få systemet på fall och möjligtvis på gränsen till segt om vi ska vara ärliga. Att vi just får följa journalisterna och inte så mycket offren själva kan ändå vara en poäng i sig. Detta för att understryka vilken näst intill omöjlig kamp det var att runda systemet som skapats för att skydda förövare och till slut få ut sanningen. Antagligen kommer någon film som tar upp situationen mer från offrens perspektiv också så småningom när mer tid passerat. Här är i princip allt våld och övergrepp endast beskrivet i ord, ett säkert medvetet val.

Hon sa

Ska man invända mot något är det väl att filmen lämnar oss allt för triumfartat. Samhället har antagligen inte förändrats riktigt så mycket som förhoppningen var då, eller? Problemen med NDA (non disclosure agreements) kvarstår fortfarande. Företag som mer eller mindre skapar egna lagar vid sidan om rättssystemet i USA är problematiskt. Men just dessa avtals existens har ändå gjort att det i vissa fall långt senare går att komma åt förövarna och få rättslig upprättelse. Behöver det möjligtvis gå mer tid innan den här storyn kan berättas med full kraft? Tyvärr blir det nämligen för konventionellt och riskfritt berättat utan den där extra udden.

She said når inte riktigt upp till den starkare Spotlight (2015), som också behandlar ett jounalistiskt avslöjande av sexuella övergrepp.

The Post (2017) är en annan intressant film som beskriver ett stort journalistiskt avslöjande under Vietnamkriget på tidningen Washington Post. Eller varför inte ta en titt på klassikern inom genren Alla presidentens män (1976) med Dustin Hoffman och Robert Redford.