Gosskören

Originaltitel: Les Choristes
Drama 2004 Frankrike

Regissör: Christophe Barratier
Manus: Christophe Barratier & Philippe Lopes-Curval
Skådespelare:
Gérard Jugnot, François Berléand, Kad Mérad, Jacques Perrin
Biopremiär: 2004-10-15 
Längd: 95 min

Musik och kärlek mot ondskan

Christophe Barratier debuterar starkt med en film fylld av kampen mellan det goda och det onda. En kamp där musiken används som motstånd. Pojkarna på en ungdomsvårdskola blir stärkta i sin tro av en ny lärare som anländer för att genom musiken kämpa emot rektorns tyranni, alltid på pojkarnas sida. Men kan musiken verkligen vinna över ondskan?

Som debutfilm är Gosskören (Les choristes) mycket imponerande. Regissören ger ett erfaret intryck och vet hur man använder sig av kameran och bildmåleri för att visa ett skeende i all sin prakt. Då bakgrunden är sent 40-tal i ett litet franskt samhälle, kunde förutsättningarna heller inte vara bättre. Med en känsla för nostalgi, sådan som går att finna hos små pojkar som tagna ur ett fotografi av Henri Cartier-Bresson, instängda bakom gallren kring en ungdomsvårdanstalt, ger Barratier oss en historia full av värme och engagemang. Handlingen, som bygger på Jean Drévilles film La Cage aux Rossignols från 1945, påminner lite om Truffauts De 400 slagen (mest filmens sista tredjedel), trots att den socialrealistiska stilen här ersatts av en mer sockersöt beskrivning av situationen, utan att den blir översentimental.

Filmen, som är Frankrikes officiella Oscarbidrag, påminner faktiskt lite om utgångspunkten i Sveriges Oscarbidrag Såsom i himmelen. För även här handlar det om en man, dessutom en musiker som hoppat av karriären, som kommer till ett litet samhälle, här en skola, för att frälsa invånarna med musikens kraft.

Det centrala är den nye lärarens, tillika kompositörens och körledarens nya undervisningsmetoder vilka skiljer sig från den klassiskt sadistiske rektorns syn på eleverna. Skolans motto är (på franska) ”Action…Reaction!” Vilket innebär att så fort en pojke gjort ett otyg, eller är misstänkt för att gjort ett otyg skall han straffas. Gärna genom piskrapp eller isolering i något som närmast liknar en fängelsecell. Den nye lärarens mer humana metoder gentemot pojkarna ses på med misstänksamhet, men han ges ändå fria händer. Detta resulterar i att han skapar en gosskör av sin klass, vilka på detta sätt lär sig att samarbeta och känna glädjen och kraften i att skapa musik tillsammans. I klassen finns också en pojke som med sin änglaröst får lärarens speciella uppmärksamhet. Speciell uppmärksamhet får också pojkens vackra mor, som är så där vacker som endast medelålders fransyskor kan vara. Dessutom framträder lärarens speciella omtanke och kärlek för klassens minsta och mest blyga elev, Pépinot (filmen inleds för övrigt med att dessa två pojkar femtio år senare ser tillbaka på denna tid, som presenteras i retrospektiv).

Vänskapen mellan läraren och Pépinot ger samma varma känsla som vänskapen mellan Alfredo och den lille pojken i Tornatores Cinema Paradiso. Skådespeleriet är också lika naturligt och okonstlat som i ovanstående film. Den specialkomponerade filmmusiken stärker denna känsla som bibehålls genom hela filmen.

Får man ge ett så högt betyg till en så positiv, feel-good och egentligen ganska konventionell film som denna? Handlingen är egentligen inget man inte sett i annan form tidigare, men det som förvånar är just det att man slås av denna värme och denna känsla av att det goda ibland faktiskt segrar över det onda. Som filmvetare kan man känna av en oskriven regel att de filmer som får lysande recensioner är just de som är dystra och som avslöjar svarta människosjälar, såsom i Dancer in the dark och La Pianiste. Här befinner vi oss dock på den andra sidan av känsloskalan. Det var länge sen jag såg en film som fick mig att mysa av människors godhet och nästan fälla en tår av lycka i slutet. Film är också till för att glädja.

Skribent: Natalie Majerski

Senast uppdaterad 23 januari, 2023.