Aniara

Aniara är en lyckad filmatisering av Harry Martinsons diktepos med samma titel. Dystopi är en trend som håller i sig och här tar den avstamp i en flykt från vårt jordklot som vi anar har drabbats av någon form av klimatkatastrof. Slutet är här och därför rullar eftertexterna redan i början av filmen.

Flera av människorna som flyr ut i rymden med destination Mars har brännskador. Andra finner sig snabbt till ro när farkosten de färdas i liknar en Finlandsbåt eller ett shoppingcenter som alla andra (jag noterar en skådis från gamla såpan Varuhuset).

Lugnet och vardagen infinner sig snabbt i rymden, men snart lurar fler katastrofer där ute.

En av filmens styrkor uppenbarar sig tidigt – huvudrollsinnehavaren Emelie Jonsson – som spelar en kvinna som tjänstgör på rymdskeppet som mimarobe, aka MR. Det innebär att hon sköter och ansvarar för Mima, en form av avancerad mental resurs som resenärerna kan besöka för att koppla av. Genom en session med Mima kan de rensa tankarna från alla tråkiga minnen från Jorden och istället återuppleva hur det kändes att vandra runt i den vackra naturen som fanns.

Aniara är skickligt filmad och bjuder också på helt fantastisk musik som förmedlar känslan. Att det är låg budget jämfört med amerikanska blockbusters som utspelas i rymden märks istället främst på en del biroller.

Det är inte så stor utmaning att skapa en känsla av sysslolöshet ute i rymden när tiden går långsamt och resan är lång. Desto svårare är det att väva in ett psykologiskt drama kring existens och vilket liv vi vill leva när det inte längre går att bo på Jorden. Här lyckas filmen väl att väcka funderingar och till och med få en känsla av att vi till viss del redan lever våra liv lite som om vi färdades på den där rymdfarkosten.

Vad som är riktigt svårt med långsamma filmer i rymden är att skapa spänning och behålla den stressande känslan av thriller. Klassikern 2001: A Space Odyssey och några nya filmer lyckas med det, men här har Aniara en uppenbar svaghet. Det görs försök, men nja.

Sökandet efter ett nytt bättre liv någon annanstans leder till desperation med bildande av udda sekter, orgier, konflikter, romanser, missförstånd och ja allmän misär.

Trots några mindre brister är Aniara tankeväckande, vacker och klart sevärd.

Peo Sandholm

1953 fick Harry Martinson in Andromedagalaxen i sin stjärnkikare och i ett feberrus skrev han de första 29 sångerna i vad som skulle bli klassikern Aniara. En stor anledning till varför han senare tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Aniara får sin skandinaviska premiär i den nordiska tävlan på den internationella filmfestivalen i Göteborg 2019.

Genre: Drama, Science-Fiction
Regi: Pella Kågerman, Hugo Lilja
Manus: Pella Kågerman, Hugo Lilja, Harry Martinson (dikt)
Skådespelare: Emelie Jonsson, Bianca Cruzeiro, Anneli Martini, Emma Broomé, Arvin Kananian, Peter Carlberg, Dakota Trancher Williams och Jennie Silfverhjelm.
Längd: 106 min
IMDb

Svensk biopremiär: 1 februari 2019