Dalva

Dalva är 12 år när hennes pappa grips av polisen och hon själv därför blir omhändertagen av socialtjänsten. Långfilmsdebuterande franska Emmanuelle Nicot har regisserat detta omtumlande drama som vunnit fina priser i Cannes. 

Dalva försöker hitta ut ur mardrömmen

Med stor ilska gör Dalva (Zelda Samson) våldsamt motstånd den där kvällen. Hon vill inte skiljas från sin pappa, men brottet han anklagas för är så allvarligt att inga alternativ finns. Han blir häktad. Sakta måste Dalva försöka finna sig i en helt ny verklighet. På ett hem för unga som drivs av socialtjänsten möter hon killar och tjejer som av olika anledningar inte heller kan bo med sina föräldrar. Barndomen har redan tagits ifrån henne, men nu måste hon fånga en ny chans att växa upp. Problemet är att hon vägrar och helst av allt vill träffa sin pappa. Med en klädstil som mer passar unga kvinnor i överklass sticker hon ut direkt både där på hemmet och i nya skolan. Hon har blivit påverkad av sin pappa att klä sig och bete sig som om hon vore äldre. 

Det är ett tungt ämne som långfilmsdebuterande Emmanuelle Nicot lyfter fram. Hon gör det med stor respekt i detta värdiga porträtt av ett motvilligt uppvaknande, sett ur ett barns perspektiv. Dessutom är det tydligt att regissören gjort en grundlig research i ämnet genom samtal med socionomer och andra inblandade. Med det sagt är karaktären Dalvas funderingar trots det svåra att förstå sig på. Vissa av hennes tankar är så märkliga att det förblir ett mysterium. Detta dilemma är antagligen inte helt enkelt att lösa för manusförfattarna. Under filmens gång ska det klarna en aning iallafall. Vi slipper dessutom allt för sensationella scener. Utan tvekan rör sig filmens kontroversiella historia på minerad mark, men den undviker fallgroparna.

Omvänd resa

Zelda Samson gör en skicklig tolkning av rollen och förmedlar Dalvas utsatthet och bestämdhet. Ibland ser hon verkligen ut som ett barn, medan hon i andra scener gör ett moget kvinnligt och självsäkert intryck. Skenet bedrar. 

I coming-of-age filmer gör karaktärerna oftast en omvänd resa mot vad Dalva tvingas till. Hon måste nämligen först passa in i rollen som barn igen innan vuxenlivet tar vid, men det är hon själv inte helt införstådd med. Det skapar en annorlunda och intressant dynamik i berättelsen. Filmen fokuserar nästan uteslutande på henne och avstår från att dra in pappan och brottet mer än nödvändigt. Hon äger därmed berättelsen. Med ett barns perspektiv fångar filmen så en utsatt ung människas situation på ett varmt och gripande sätt.