Det omätbara

Nils Petter Löfstedts dokumentär Det omätbara belyser med full kraft omänskliga förutsättningar för personal inom äldrevård och barnomsorg.

Genom regissören Löfstedts föräldrar följer vi med in i stressade arbetssituationer, men också en varm omtänksam bubbla. Tidigare har han gjort den omskakande dokumentären På Hvitfeldtska bodde vi. Nu är det lätt politiska ämnet alltså istället vården och mer specifikt omsorgspersonalens ovärderliga slit. Mamman går i pension efter ett liv som förskolelärare, medan pappan jobbat med rehabilitering. Deras blandade upplevelser triggar igång en nyfikenhet i regissören som beger sig ut i omsorgens Sverige för att se hur det verkligen står till.

Det vi får ta del av är en varsamt filmad och snyggt klippt, rakt igenom sympatisk berättelse om djupt engagerade anställda på äldreboenden, inom personlig assistens och på förskola. Främst är det kvinnor som gör allt de kan för att barn och de äldre med demens som de ansvarar för ska få ett värdigt bemötande. En anställd i hemtjänsten lättar upp stämningen med en äldre man genom att betona bokstaven R extra långt i samtalen med honom. Han svarar glatt tillbaka på samma vis. Samhället värdesätter inte deras viktiga jobb i samma grad. När tidsschemat är hårt pressat och lönen låg signalerar vi med all tydlighet att deras ansträngningar inte är så mycket värda. “I skolan lär sig barnen att om du inte sköter dig så kommer du få jobb inom hemtjänsten”, berättar en kvinna som jobbar just inom äldreomsorgen. Inte en bra signal direkt. 

Omätbara

Ett uppror jäser till slut när covidkrisen skänker förskolelärare och vårdpersonal sympati, men inte en motsvarande uppgradering i status och en högre värdering i samhället. Man kan undra vad som saknas för att dessa yrkesgrupper ska få högre lön och rimligare arbetsförhållanden. Filmen presenterar några idéer som ofta återkommer i dessa diskussioner. Att det är kvinnoyrken. Arbeten som kvinnor traditionellt utför av omsorg för sina medmänniskor värderar vår kultur lågt. Och dessutom att viss empatisk social kompetens i dessa yrken inte kan räknas på. Det förblir omätbart, trots att det visar sig ha stor betydelse för enskilda individer. 

Så klart ligger det något i just dessa insikter. Men möjligtvis är det en fälla att beskriva personalen som osjälviska hjältar som gör mer än deras egna kroppar klarar av. Både fysiskt och psykiskt. Varför värderar vi inte personalen högre? Jag får en känsla av att vi behöver prata om det än mer obekväma. Att vi inte värderar de äldre och barnen högre. Är det inte där skon klämmer egentligen?

Värderingar

Här missar filmen något, eftersom fokus ligger på de anställda. Är det för att barnen inte kan rösta som vi inte värderar deras vardag högre? Nja, kanske, men barnens föräldrar kan ju rösta på ett parti som lägger mer resurser på förskolan. Eller är det för att de äldsta, de dementa och andra utsatta inte kan tala för sig själva, att de inte har en röst i samhället och inte heller riktigt i Det omätbara? Vi får ta del av flera hjärtskärande intervjuer med anställda, men ingen med någon ”brukare”, barn, förälder eller anhörig. Är anledningen till att vi inte värderar de allra äldsta högre möjligen för att de inte är produktiva längre? Ett samhälle som värderar individer efter om de bidrar till tillväxten eller “tar” från samhället slinker lätt ner i det inhumana.

Åtta timmar idag torsdag har jag spenderat på ett demensboende i Lund, för att sedan avsluta dagen med att se och reflektera kring denna välgjorda berättelse. Flera starka och varma scener berör och gör att De omätbara säkert kommer stanna kvar i tankarna länge. Men vad hände med barnen och de äldres egna röster?

Senast uppdaterad 8 november, 2024.