Eo

I detta Oscarsnominerade drama från Polen får vi följa med på ett äventyr genom Europa, sett ur en åsnas perspektiv. Åsnan Eo uppträder inledningsvis på en cirkus inför entusiastiska familjer. Större upplevelser än så väntar under en överraskande och surrealistisk resa.

Åsna möter våldsamt djur. Människan.

84-årige polske regissören Jerzy Skolimowski (Skriket, Moonlighting, Gå på djupet) har skrivit filmmanuset tillsammans med frun Ewa Piaskowska. Nu på ålderns höst efter en lång karriär ville han uppenbarligen experimentera. Resultatet är intressant.

Inspiration har han hämtat från franske regissören Robert Bressons Min vän Balthazar (1966), som också har en åsna i en framträdande roll. Någon remake är det dock inte tal om. Tydliga skillnader finns stilmässigt, medan det är mycket som är sig likt tematiskt. 

Bressons svart-vita film är psykoanalytisk och andlig, med fokus på människans laster. Skolimowski har skapat en fantasifull, tankeväckande och smärtsam film, som med visuell kraft belyser människans natur. Om du råkar ha en bingobricka med katolska dödssynder får du användning för den när du ser Bressons film. I Skolimowskis Eo är det grekisk mytologi som gömmer sig lite varstans. 

Tokigheter

Kasandra (Sandra Drzymalska​​), Eos skötare på cirkusen Orion, oroar sig för hur åsnans liv kommer bli när cirkusen tvingas stänga ner. Upprörd och bekymrad ser hon på när Eo förs bort. I grekisk mytologi kan Cassandra se in i framtiden, men ingen tror på hennes spådomar. 

Vi får följa Eo (spelas egentligen av 6 olika åsnor) utifrån djurets perspektiv genom korta episoder med ägarbyten, flyktförsök och transporter. På det sättet slungas vi vidare till nya karaktärer utan att riktigt lära känna någon, utom då till viss del åsnan. Dialogen är sparsam. Det skapar utrymme för andra sinnen att nå fram tydligare. Den mäktiga klassiska musiken är specialkomponerad av Pawel Mykietyn. Överhuvudtaget läggs mycket energi på att ljudet ska bidra till historien och att vi ska komma närmare åsnan. Visuellt är också ambitionsnivån hög. 

Scenerna länkas ihop av att Eo betraktar olika tokigheter människan håller på med. Människan som art har därmed en stor roll i filmen. Enskilda individer har dock bara mindre roller, som vi inte kommer så nära. Att vi, precis som åsnan, inte lär känna någon person mer än ytligt gör det svårare att relatera. Möjligtvis är det avsiktligt, för att bättre uppleva och förstå åsnans utsatthet. 

Drömsekvenser

Lär vi känna åsnan då? Åsnans lätt uttråkade mörka ögon talar till oss. Om vi tittar tillräckligt noga, kanske vi kan upptäcka en spegelbild av oss själva. Genom skicklig klippning (Kuleshov effect) försöker filmen få oss att tolka åsnans tomma blick till starka känslor. Åsnans högljudda protester är inte heller svåra att förstå sig på. Ibland tar sig filmen större friheter än så och leder oss in i drömsekvenser som ska förmedla åsnans minnen av cirkusen och skötaren Kasandra. I fablernas värld är allt möjligt.

Under senare år har vi fått följa enskilda djur i imponerande dokumentärer som Andrea Arnolds Cow (2021) och Viktor Kosakovskiys film om en gris, Gunda (2020). Men långfilmen Eo är som sagt något helt annat, en fiktiv och fantasifull berättelse. 

Emotionellt stark resa

Filmen ger egentligen bara marginellt fler insikter om en åsnas liv än Shrek (2001). Nu är det inte direkt den här filmens poäng heller. Däremot åstadkommer den en djupdykning i mänskligt beteende och vår syn på djur, som stannar kvar i tankarna långt efteråt. 

En av filmens allra mäktigaste scener utspelas när åsnan tillfälligt får uppleva friheten i naturen i en mörk skog med vilda djur. Det är väldigt stämningsfullt och påminner en del om klassiska båtscenen i Trasdockan (1955). I skogen passerar åsnan också en gammal judisk gravplats. Mina tankar vandrar iväg till Alex Hershaft, en polsk jude som överlevde förintelsen och senare var med i grundandet av djurrättsrörelsen i USA. Polska nobelpristagaren i litteratur juden Isaac Bashevis Singer har gjort samma koppling i flera böcker. 

Laddad symbolik

På polska låter åsnornas skri som ”eo”. Jämför med Nalle Puhs Ior (på engelska Eeyore). Gissningsvis har filmens titel också något med grekiska mytologins Eos att göra. Det är den kvinnliga personifieringen av gryningen, som tar sig upp tidigt på morgonen och sprider ljus som skingrar mörkret. 

Eo bjuder förutom denna typ av laddad symbolik och mytologi på en känslosam resa med paus för både eftertanke och humor. Ibland faller scener ändå platt till marken. Till det hör filmens försök att fäktas mot väderkvarnar (vindkraftverk). En blinkning till Icarus (som flög för nära solen).  

Filmens ambition att skapa en annorlunda filmupplevelse och våga ta sig an ett svårt och viktigt ämne är lovvärd. Människan har en komplicerad relation till andra djur, där vi påstår att vi älskar djur, medan vårt agerande avslöjar något helt annat. 

Tips! Familjeäventyret Okja (2017) är en film inom samma ämne på Netflix, som definitivt är värd att se. Regissören är mannen bakom hyllade Parasit (2019), Bong Joon Ho. 

På Cannesfestivalen fick Eo juryns pris. Januari 2023 Oscarsnominerades filmen i kategorin Bästa internationella film. Göteborg Filmfestival 2023 visade filmen.

Land: Polen
IMDb

Senast uppdaterad 27 oktober, 2023.