Guds stad

Cidade de Deus (City of God)
Regi • Fernando Meirelles
Med • Alexandre Rodrigues • Leandro Firmino da Hora • Phelipe Haagensen • Douglas Silva • Jonathan Haagensen • Matheus Nachtergaele • Seu Jorge • Alice Braga • Daniel Zettel
2 timmar 10 min

Under 60-talet byggdes stadsdelen Cidade de Deus (Guds stad) i Rio de Janeiro. Här skulle människor som fördrivits från nordöstra Brasilien erbjudas ett rimligt boende. Fernando Meirelles film Guds stad låter oss följa ett gäng killar från 60-tal till tidigt 80-tal. Livet blir inte som man tänkt sig. I spåren av allt tyngre droger följer vapen, kriminalitet och tröstlös frustration. Gud ensam har lämnat Cidade de Deus. Övriga tycks födas, leva och dö i Guds stad. För många går det ganska fort.

Filmen Guds stad bygger på en uppmärksammad och hyllad bok av Paulo Lins som själv växte upp i stadsdelen Cidade de Deus. Lins gjorde senare en antropologisk undersökning om stadsdelens brottslighet och fanns med under skapandet av filmen. Guds stad var Brasiliens Oscarsbidrag 2003.

Filmens inledningsscen är en riktig pärla. Några av den lokala drogbranschens hantlangare lagar mat i en gränd, knivar slipas i vibrerande hetta, hönor nackas på löpande band. Den sista levande hönan inser vad klockan är slagen och flyr fältet i ett regn av kulor när de alltid skjutglada unga männen tar upp jakten. I samma ögonblick som Rios fruktade poliskår dyker upp på en tvärgata räddar hönan sig undan. Bilden fryses och mellan de två tungt beväpnade grupperna finner sig plötsligt filmens huvudperson Buscapé fångad. En hönas liv väger lätt i Guds stad, liksom en människas. Den som dödat flest när han dör vinner.

Buscapé, som också är filmens berättare, drömmer om att bli fotograf och söker med blandad framgång hålla sig undan vännernas brottsliga framfart. Han lyckas få jobb på en tidning i Rio och blir därmed den som bryter mot regeln att ingen kommer loss från Cidade de Deus järngrepp. Kärleken, den blyga sortens kärlek, finner han i en flicka på stranden – var annars i Rio? Hans polare Bené, gatusmart marijuana-dealer, lockar henne dock mer och snart har hon valt bort Buscapé. Sådant får man leva med. Tillsammans med sin nya flickvän bestämmer sig Bené för att lämna Cidade de Deus bakom sig, ett otänkbart beslut för de flesta andra som i stadsdelen ser världen. Avskedsfest arrangeras, alla är där. Här har vi nog filmens lyckligaste scen – innan allt förändras.

Skådespeleriet lyser i Guds stad. Känslan av absolut gehör får väl tillskrivas regitekniken som Fernando Meirelles använt, där amatörskådespelarna – från olika fattiga förorter till Rio – själva fick välja sina ord och rörelser utifrån vissa givna förutsättningar. Deras karaktärer stiger praktiskt taget ut från filmduken. Även filmtekniskt är Guds stad briljant. Här används stillbilder, split-screens, slow-motion, fast-motion, jump-cuts, handkamera och snabba klipp.

Guds stad är oupphörligen brutal och där finns obehagliga scener. Så blir det om man gör en film om våldets mekanismer och förödande kraft. Där andra filmer går bort sig i våldsestetik och ser fysiska övergrepp som självändamål står Guds stad för något fundamentalt annorlunda: i ett samhälle som andas uppgivenhet och desperation bultar alltid våldet på dörren. De brasilianska klyftorna mellan rik och fattig är de största i världen. Landets president Lula, den första i Brasiliens historia som vet vad hunger är, har sett Guds stad och uppmanat andra att göra detsamma. Det är en helt OK uppmaning.

Dan Lindberg