Instängda fiskar i ödslig båt

RECENSION: Iron Island är en vacker och realistisk film som lämnar fler frågor än svar.

Den lilla pojken fångar ytterliggare en fisk som simmar runt på oljetankerns vattenfyllda nedersta däck, bär upp den och kastar den i havet och ser den simma i väg i frihet. Genom hål i skrovet sipprar vatten och de stackars fiskarna in och för varje dag som går sjunker den ärgade, slitna båten ytterliggare.

Hela tiden hör man den så domderande kaptenen springa runt och ge order till sitt manskap, som består av flera fattiga familjer som successivt plockar sönder båten, för att få loss delar att sälja, för att kunna få pengar till det allra nödvändigaste, för att kunna överleva. Och längst upp på fartyget står en gammal man i mörka glasögon och tittar mot solen och säger att han fortfarande inte ser någonting.

De instängda fiskarna är vilse och vill nå havet och människorna vill till land, eller vill de? För vem är egentligen instängda? Och är det bara båten som sjunker eller är det bara en metafor för någonting helt annat, någonting större? Och vem är då kaptenen som verkar kunna både ge och ta liv? Och hur får man egentligen syn på någonting om man inte vet hur objektet ska se ut?

Mohammad Rasoulof som producerat, skrivit manus och regisserat den iranska pärlan Iron Island lyckas med lika delar påsmygande kuslig stämning och humoristiska inslag att skapa en levande, mänsklig och trovärdig film. Utan att någon gång bli överdrivet sentimental eller övertydlig talar han om gränslös kärlek och en grym realitet och fler och fler lösa trådar lämnas hela tiden för åskådaren att snöra ihop själv.

Det är en mästerligt berättad historia som inte bärs upp utan snarare förtydligas av de genomgående lysande skådespelarinsatserna. Precis som av musiken. Den är knappt märkbar. Ingenting är egentligen märkbart. Tiden förflyter och allt händer till synes naturligt. Precis som det ska göra när det är riktigt bra. Nästan som om det hade kunnat vara en väldigt, väldigt bra dokumentärfilm, med ett fulländat, vackert foto signerat Sven Nykvist.

Scenerna växlar i längd och tempo i takt med dagens klockslag. På natten är de långa svepande och betydligt lugnare akter än de på dagens så snabba klipp.

Allt medan uppgivenheten hos den slitna besättningen tilltar.

Och båten sjunker mer och mer, försvinner del för del.

Tills nästan bara frågorna återstår.

Och ett skrov.

Skribent: Anders Gustavsson