Leto

Leto är ett ryskt verklighetsbaserat musikdrama i svart-vitt om två stora rockstjärnors genombrott under tidigt 80-tal. LP-skivor med Bob Dylan, Rolling Stones, Lou Reed och David Bowies banbrytande musik når under denna tid på något sätt in i Sovjetunionen, trots kommunismens stränga kontroll. Det ger hopp åt en ny generation unga i Leningrad.

En grupp musiker skapar rockmusik under fester vid Nevas mynning på somrarna, inspirerad av dessa västerländska ikoner. Leto är ryska och betyder helt enkelt sommar. Det är också där vid stranden en sommardag som filmens huvudkaraktärer möts för första gången.

Två av Rysslands (och Sovjetunionens) främsta band Kino och Zoopark fick sina stora genombrott under 80-talet. Filmen handlar om frontfigurerna i dessa två band som heter Viktor Tsoi (spelas av Teo Yoo) och Mike Naumenko (Roman Bilyk). Deras vänskap utmanas av ett triangeldrama med Mikes fru Natasha (Irina Starshenbaum). Tillsammans är de med och förändrar musikhistorien i landet strax innan perestroikan, den nya tiden av reformer och öppenhet (glasnost) som startades av presidenten Michail Gorbatjov.

Regissören Kirill Serebrennikov spelar hårt på nostalgi i detta svartvita musikdrama, baserad till stor del på verkliga karaktärer och händelser. Jag råkar ha varit där i Leningrad då på 80-talet när jag studerade ryska, innan muren i Berlin föll och allt förändrades över en natt. Leto blir en nostalgitripp för mig som även fångar mycket av det jag upplevde från den tiden. Främst då den speciella, märkliga paranoida stämning som fanns i det instängda landet, blandat med ett intensivt hopp om en ljusare, öppnare framtid.

Det märks att regissören älskar sina karaktärer och tidsepoken, vilket leder till att han förlitar sig på att det i sig ska bära hela filmen. Till viss del funkar det. Ett exempel är när den unga publiken knappt vågar röra sig för att inte riskera att bli utkastad från konserter. Men så blandas det med musikalnummer med specialeffekter som känns helt malplacerade. Dessa udda inslag i Leto är covers som framförs i bussar och tåg med resenärer som sjunger bland annat Iggy Pops The Passenger. Tyvärr funkar det inte speciellt bra och bidrar till att filmen tappar fokus några gånger och känns ojämn. Kanske uppskattas dessa scener mer av den ryska biopubliken?

Triangeldramat blir filmens nav, runt vilket allt kretsar, med musiken som pushar karaktärerna framåt. Skådespelarna i huvudrollerna gör gedigna insatser och det finns kvalitéer i filmen i hur den fångar tidsandan och hånar censuren, men berättelsen spretar, blir utdragen och behåller inte riktigt greppet.

Sovjeterans begränsande politik ligger som en våt filt över händelserna i filmen, men tar aldrig över helt. Musikerna låter sig inte stoppas även om de tvingas skoja bort och runda statens idiotiska åsikter kring låttexter. Friheten ska komma och musikerna och deras fans tänker fånga ögonblicket och bidra till det på sitt eget sätt.

Friheten har tyvärr inte riktigt fullt ut blivit verklighet för det ryska folket, vilket regissören Serebrennikov själv fått erfara. Han sitter i husarrest i Putins Ryssland, anklagad för korruption. Många misstänker att anklagelserna inte är sanna, med tanke på att han är en känd kritiker av Rysslands censur av konst och musik. Husarresten gjorde att han missade premiären av Leto under Cannes Filmfestival 2018.

Peo Sandholm

Genre: Musik, biografi, romantik
Regi: Kirill Serebrennikov
Manus: Mikhail Idov, Lili Idova
Skådespelare: Teo Yoo, Irina Starshenbaum, Roman Bilyk
Speltid: 2 timmar 6 min
IMDb

Svensk biopremiär: 8 februari 2019.