Tjugotre år efter den starka animerade debuten är den busiga tjejen Lilo och utomjordingen Experiment 626 – mer känd som Stitch – tillbaka i en helt ny live-action-anpassning. Den här gången alltså med riktiga skådespelare, men berättelsens hjärta är intakt.
Stitch, den kaotiska blå varelsen från en annan planet, kraschlandar på jorden och misstas för att vara en hund som inte går att styra. Men Lilo, en ensam och fantasifull ung flicka, ser mer än bara kaos – hon ser en vän. Vad som följer är en varm och udda berättelse om utvald familj, identitet och villkorslös kärlek.
Fans av originalet kommer att märka några uppdateringar. Kapten Gantu är tyvärr frånvarande, och den skrämmande socialarbetaren är nu mer diskret. Några av de aningen daterade skämten – som de på strandbesökarnas bekostnad – har mildrats eller tagits bort. Ändå förblir mycket av filmen trogen originalets anda: musiken från Elvis Presley, huladans och surfing gör att vi känner igen oss.
Den känslomässiga kärnan i berättelsen är fortfarande densamma: den om en liten familj bestående av två systrar. Efter en tragisk förlust kämpar Nani (Sydney Agudong), den äldre systern, för att uppfostra sin energiska och oförutsägbara lillasyster, Lilo. Maia Kealoha spelar skickligt den vilda flickan Lilo. Situationen blir ännu mer komplicerad när en nyfiken socialsekreterare spelad av Tia Carrere oväntat knackar på.
Är Lilo & Stitch bäst som animerad eller med skådespelare?
Så hur står sig den här nya versionen? Föga överraskande föredrar jag fortfarande originalet – det är snabbare, skarpare i sin humor och har stramare komisk timing. Live-action-versionen är betydligt längre och känns på sina ställen för utdragen. Men den är onekligen hjärtlig och ger en varm, uppdaterad glöd till historien vi älskade redan 2002. Den kanske inte överträffar originalet, men det är en lyckad återkomst till en värld värd att återvända till.
Lämna ett svar