På Hvitfeldtska bodde vi

På Hvitfeldtska bodde vi behandlar upptakten till Göteborgskravallerna, då unga aktivister spärrades in på en skola under EU-toppmötet 2001. Nils Petter Löfstedt som var ung fotograf på plats då försöker i denna dokumentär ge aktivisterna upprättelse i en övertygande och viktig film. SVTPlay visar filmen till den 21 december 2025.

Känsloladdad upprättelse efter 20 år

Alla dokumentärer är subjektiva beskrivningar. I det här fallet är regissören Nils Petter Löfstedt bästa vän med en av protagonisterna i filmen. Även om Anders inte så gärna vill medverka i filmen. Vännerna sov på Hvitfeldtska i samma sovsal tillsammans med andra förväntansfulla ungdomar. Livet har hunnit förändras en del för de inblandade under dessa 20 år. Vem vill då igen bli förknippad med kontroversiella våldsamheter? Särskilt som han och andra aktivister som var där anser att allmänheten missförstått vad som hände och kanske aldrig kommer förstå. Mycket av medias fokus hamnade på kravallerna på stan som till största del följde efter händelserna på Hvitfeldtska gymnasiet.

Aktivisternas tankar om vad som hände presenteras därmed utifrån ett tydligt perspektiv. En anledning till att vi i den här filmen kan följa med och se vad som hände är kopplat till en kastrull på skolgården, där en del av sanningen gömdes. På den här tiden var inte mobiltelefoner vanliga och tillgången till rörlig media var därmed högst begränsad. Men några mindre medier kopplade till rörelsen fanns på plats ska det visa sig. Och som sagt filmens regissör som var fotograf.

Djävulen själv skulle anlända

De tidigare aktivisterna tar en titt på fotografier från händelserna som Löfstedt tagit och hittar sig själva. Minnena från den tiden blir oväntat känsloladdade. Med ansvarsfulla jobb som t ex läkare och advokater har livet gått vidare, medan ett fåtal andra fortsatt på den inslagna vägen som aktivister eller musiker. Artisten Emil Jensen var på plats då som ung aktivist och intervjuas i filmen. Engagemanget för en bättre värld har polisen och erfarenheterna av händelsen inte kunnat dämpa verkar det som. Tvärtom.

… a mass movement can get along fine without a God, but it won’t get along at all without a devil.

Lillian Faderman (The Gay Revolution, 2015)

”Djävulen” själv skulle anlända till Göteborg den där dagen. USA:s president George W Bush var vid den här tiden antagligen mer hatad i Europa än någon tidigare amerikansk president. Och då hade ändå inte Irakkriget börjat än. Det var hans närvaro i staden som gjort att så många personer på vänsterkanten sökt sig dit från hela landet och även runt om i världen. Runt 50000 personer tog sig till Göteborg för att demonstrera. Under dessa dagar skulle den globala rättviserörelsen hålla möten och paneldebatter var tanken, precis som vanligt under större toppmöten. En demokratisk tradition precis som att demonstrera och protestera. 

En demokrati som inte tillåter fredliga protester har ju en del uppenbara brister. Att frihetsberöva nära 500 personer i en skola är snäppet värre. Aktivisterna ser rött när de väl blir släppta. Provocerade, nedslagna, utmattade och arga. Göteborgskravallerna tar vid med våldsamma protester och polisen avfyrar vapen mot en bråkstake som träffas. Men filmen fokuserar på upptakten och Hvitfeldtska och inte det som redan varit känt i media kring vad som hände utanför och senare. 

Dokumentären går inte på djupet i detaljer med exakt vad som hände utan litar istället på känsla. Det visar sig vara en mer övertygande metod än någon annan. Som helhet lyfter filmen effektivt konflikten mellan polis och aktivister. Den lyckas också på ett charmigt och berörande sätt fånga kontrasten mellan då och nu när aktivisterna ser tillbaka på en yngre version av sig själva. 

Vad anser polisen?

Polisen blir inte konfronterade i några nyinspelade intervjuer med filmens beskrivning av vad som skedde. Med det sagt är det svårt för polisen att hävda att deras beslut och agerande var felfritt.

Genom agerandet skapade polisen en ny djävul och motståndare i form av sig själva för en redan uppretad rörelse. Var det så smart? Vad anser polisen idag om den här kritiken? Polismästare Håkan Jaldung gav kort tid efter händelserna sig själv och polisen “klart godkänt” och “vi klarade av att hävda mötesfriheten”. Jasså? Jaldung gör ett märkligt intryck i Ekots lördagsintervju och undviker då att svara på frågor om vad som hände på skolan. 

Polisen framstår som onödigt hårdhänta, rigida och ointresserade av att hitta lösningar. Än värre är att polisen raserar förtroendet avsiktligt tidigt i händelseförloppet. Ett förtroende som man med falskhet byggt upp under flera månader med ledande aktivister innan denna dag. Dessutom får vi se och höra polisledningen i någon scen som komiskt klantiga. Säkert tillfredsställande för en del. 

Hade amerikanska säkerhetstjänsten något att göra med polisens beslut att stänga inne aktivisterna på Hvitfeldtska? Ville de bara helt enkelt hålla borta så många aktivister som möjligt under Bushs korta besök? Antagligen var det inte svårare än så.

Senast uppdaterad 1 januari, 2024.