Recension: Stoker

Regi: Park Chan-wook
Skådespelare: Mia Wasikowska, Nicole Kidman, Matthew Goode
Svensk biopremiär: 17 maj 2013
IMDb

Sydkoreanen Park Chan-wooks första film helt på engelska når nu svenska biografer efter uppmärksammade kultfilmerna Old boy – Hämnden (2003) och Hämnarens resa (2002). Stoker är namnet på den välbärgade familj i den amerikanska södern som detta psykologiska drama med vissa skräckinslag handlar om.

India (Wasikowska) är en tillbakadragen, intelligent tjej i 18-årsåldern med ett extra uppmärksamt öra. Pappan har precis gått bort i en trafikolycka. Mamman Evelyn (Nicole Kidman) är förkrossad, men gör sitt bästa för att hålla det inom sig. I anslutning till begravningen dyker Indias stilige farbror Charlie (Matthew Goode) upp som India inte ens visste existerade. Slitningar mellan mor, dotter och farbror får känslorna att svalla innan den perfekta ytan täcks av blod.

Stoker är en fullkomlig orgie i vansinnigt snygga scener. Klargula tennisbollar sprids över en öde tennisplan. Blodet stänker på vita blommor på ett fält. Vackraste visuella idérna i Stoker är kanske ändå flera snygga tidshopp – en som involverar flickans skor och en annan mammans hår.

Titeln får man anta är en passning till Draculas skapare Bram Stoker, men filmen i sig andas mer Hitchcock. En av filmens mest kontroversiella scener utspelar sig i en dusch och här går tankarna till ytterligare en framstående regissör som brukar skildra övervåld, David Cronenberg.

Men nog går det att se Chan-wooks speciella stil även i denna film, trots att den inte är en fullt lika udda fågel. Stoker är precis lika vacker och nära på lika våldsam som Chan-wooks tidigare berättelser. Kontinuiteten säkras dessutom av att Chung-hoon Chung står bakom fotot, som i tidigare Chan-wookfilmer.

Scenografin, skådespelarnas prestationer och det visuella hantverket är av högsta klass vilket gör filmen sevärd. Men den snygga ytan kan inte dölja att det saknas nerv i det psykologiska dramat, mycket pga att manus är rätt klyschigt.

Peo Sandholm