Recension: The Way, Way Back

Liam James som Duncan och Anna Sophia Robb som Susanna i The Way, Way Back

Biopremiär: 12 juli 2013
Regi: Nat Faxon, Jim Rash
Skådespelare: Steve Carell, Toni Collette, Liam James, Anna Sophia Robb, Maya Rudolph, Amanda Peet, Sam Rockwell
Längd: 103 min
Barntillåten

Steve Carell i bitterljuv dramakomedi
Duncan ser inte direkt fram emot att göra en resa till sommarstället med mamman och hennes nya väldigt jobbiga pojkvän Trent (Steve Carell) och dennes dotter. Mardrömmen börjar redan under bilresan dit, när Trent med all tydlighet gör klart för unge Duncan att han inte är värd mycket. Tillbakadragen och med ett lite tafatt sätt känner han pressen att ta sig ur sitt skal under sommaren. En bitterljuv coming of age story tar sin början.

Väl på plats på sommarstället upptäcker Duncan att det finns fler påfrestande och pinsamma vuxna än mammans nya pojkvän. Det är bara att gilla läget. Vuxna är jobbiga och sommaren är förhoppningsvis kort. Men det dröjer inte länge innan han träffar några personer som sakta får honom att växa.

Steve Carell är som bäst i ännu mer skruvade roller än den han får bita i här. Men visst gör han sig alltid bra som lite av en looser.

Om någon i Hollywood skulle få för sig att göra en remake på Roy Anderssons En Kärlekshistoria skulle det antagligen se ut ungefär så här. Vuxnas trasiga kärleksrelationer sätts i kontrast till ungas trevande upptäckt av kärlekens magiska kraft.

Trots få riktigt skojiga scener, värmer Duncans inre sommarresa till vuxenvärlden.

Peo Sandholm