Springsteen: Deliver me from Nowhere

Regi • Scott Cooper
Manus • Scott Cooper
Med • Jeremy Allen White • Jeremy Strong • Paul Walter Hauser • Marc Maron • Stephen Graham • Odessa Young
1 timme 54 min

Från berättarperspektivet genom pickup-truckens vindruta på omslaget till Nebraska framträder en ödesmättad mörk scen i svart-vitt. Snön ligger kvar på motorhuven och runt om ett öde landskap under gråa moln. Den blodfärgade texten med albumtitel och artist fulländar den dämpade stämningen. Bruce Springsteen gör ett oväntat vägval efter den stora succén med rockalbumet The River 1980. I en introspektiv jakt på en äkta röst med folkmusik blir det inga omedelbara hits för det nya albumet, men den fångar något som ändå resonerar starkt med fansen. Lyckas filmen Springsteen: Deliver me from Nowhere förmedla detta? 

Ett biopic om musiker tenderar att handla om det stora genombrottet i kombination med något drama som formade artisten. På senare år har vi fått se t ex Rocketman (2019) och A complete unknown (2024). I Deliver me from Nowhere har genombrottet redan skett och det känns som ett lyckat beslut av regissören Scott Cooper (Crazy Heart) att fokusera på året inför och runt albumsläppet 1982. Till stora delar baseras berättelsen på boken med samma titel av Warren Zanes från 2023. I samband med filmen släpper Bruce Springsteen även en ny Expanded edition av Nevada med några låtar som aldrig tidigare släppts. Dessutom ingår en film där han framför hela Nevada-skivan live på scen.

Jeremy Allen White (The Bear) är helt lysande i huvudrollen, sedd från vissa vinklar dessutom märkligt lik Bruce. Han ger karaktären den kraft och tyngd på scen vi vant oss vid från bossen, kombinerat med en nedtonad mystik utanför. Detta trots att han enligt egen uppgift varken kan sjunga eller spela gitarr.

Trauma från uppväxten

Ikonen Springsteen drabbades, som många andra framgångsrika artister vittnar om, en tomhet efter intensivt och framgångsrikt turnerande. Ensam hemma i huset han hyr snurrar trauman från uppväxten runt i skallen. I dessa mörka stunder kommer tankarna att landa i udda historier, bland annat om uppmärksammade mord för att hitta inspiration till låttexter. Bruce fastnar speciellt för ett ungt par som under en roadtrip begår ett flertal mord. Det är samma horribla seriemord som även regissören Terrence Mallick beskriver i filmen Badlands (1973). Det blir till titellåten Nebraska. Ett minne av hur pappan körde honom som ung till en herrgård för att beskriva rikedom som lösningen på alla problem blir till låten Mansion on the hill.

För att spara tid i inspelningsstudion och därmed pengar väljer Bruce att först spela in några råa versioner hemma i sovrummet. En enkel 4-spårsinspelare får duga och visar sig fånga något rått som blir svårt att återskapa i studion.

Ansträngd relation

Hur grabbigt är det här då? Jo, visst blir det en del av den varan genom att berättelsen till stor del kretsar kring den ansträngda relationen till pappan Douglas (Stephen Graham) och vänskapen till managern Jon Landau (Jeremy Strong). I både studion och på scen trängs männen. De få kvinnor som syns till står och tittar på i publikhavet med entusiastiska blickar. Mamman får inte heller mycket vettigt utrymme. Men flickvännen Faye (Odessa Young) får ändå Bruce på fall. Problemet är att den karaktären är fiktiv. Det blir därmed en del kliché och uppstår en brist på äkthet just i dessa delar som skaver tyvärr. Hon befinner sig i berättelsen för att skapa kontrast och liv till beskrivningen av Springsteens kamp med depression.

Starkast

Vänskapen till managern, som spelas förträffligt av Jeremy Strong (The Apprentice), lyfter storyn bortom genrens vanliga klichéer. Strongs ansikte är som alltid så där märkligt stelt, men ändå lyckas han med konststycket att förmedla det väsentliga. Fascinerande. Som starkast är Deliver me from Nowhere ändå i beskrivningen av hur Bruce förvandlar egna upplevelser och reflektioner kring sina känslor till något större i sin musik och på så vis räddar sig själv. Mäktigt och finstämt.

Lite extra skoj är det förresten att se komikern Marc Maron (som just nu är aktuell för träffande sågningar av Joe Rogan, Bill Burr med flera kollegor) i en mindre roll som musikproducenten Chuck Plotkin.