Tre solar

Hanna lämnar sina barn och sin gård för att rida ut till kusten och möta sin man, korsfararen Ulf som är på väg hem igen efter fyra års strider i Orienten. Halvvägs möter Hanna pesten som blixtsnabbt sprider sig in över land. Hon beslutar sig ändå för att fortsätta i sällskap med vännen Joel Fiskare som plötslig förlorat hela sin familj. Det blir en våldsam och omtumlande färd där möten med andra flyende, bland dem den övergivna Emma och kedjefången Torben Barberare tvingar Hanna att slåss för både sin kärlek, sina barn och sitt liv.

Tre solar är ett tragiskt försök till att göra ett allvarligt drama om hur pesten drabbar Sverige. Svenska skådespelareliten är samlad. Här återfinns regissören Richard Hoberts fru Lena Endre i huvudrollen som Hanna. Hannas man Ulf spelas av Mikael Persbrandt, Joel Fiskare spelas av Kjell Bergqvist och Rolf Lassgård spelar Torben Barberare. Dessutom medverkar Natalie Minnevik (Elina – som om jag inte fanns), Marie Bonnevie (Jag är Dina, Syndare i Sommarsol), Rikard Wolf och Sven-Bertil Taube.

Det är märkligt att så många förträffliga skådespelare så totalt misslyckas i denna kalkon. Tre solar är nämligen inget annat än ett pinsamt pekoral. Den som påstår något annat kan omöjligt ha sett samma film som jag. Både Kjell Bergqvist och Mikael Persbrandt har inte bara helt löjeväckande peruker utan fullständigt obegripligt fåniga roller att tolka. Lena Endres tolkning av sin karaktär känns mer som om hon känner sig stressad på 2000-talet av sina vardagsbekymmer i sin våning på Östermalm än att hon känner sig jagad av pesten under ett helt annat århundrade. Det är endast Natalie Minnevik som spelar flickan som går ifrån det här äventyret med hedern i behåll. Richard Hobert får ta ansvaret för den rakt igenom usla personregin.

Richard Hoberts manus är bitvis ambitiöst men saknar all känsla för trovärdig dialog. Visst finns det några gripande och otäckt våldsamma scener men det verkar man mest lagt in för att ruska om åskådarna och förvilla oss att tro att den här berättelsen har något att komma med.

Sällan har oavsiktlig komik varit så tydlig som i denna film. Det är högst besynnerligt att alla inblandade i denna produktion varit så tondöva att de inte uppmärksammat detta i tid. Mot slutet går det bara inte att hålla sig för skratt åt i princip allt, trots att det händer en hel del tragiska saker. Dialogen blir om möjligt än mer styltig mot slutet av filmen och när Mikael Persbrandts karaktär äntligen får lite mer liv fullbordas fiaskot.

Biopremiär: 2004-02-27

Skådespelare:
Lena Endre som Hanna
Kjell Bergqvist som Joel
Natalie Minnevik som Flickan
Maria Bonnevie som Emma
Rolf Lassgård som Torben Barberare
Mikael Persbrandt som Ulf