Videocracy

All makt utgår från TV:n

Titeln på italienfödde svensken Erik Gandinis uppmärksammade dokumentär är Videocracy (inte crazy!). Det betyder bildens makt över samhället (inte över media som filmbolaget märkligt nog hävdar i pressmaterialet). TV har tagit makten, är alltså lite förenklat den tes Gandini för fram. Genom att ösa lättsvald och lättklädd underhållning över medborgarna har dessa blivit okritiska till landets allt mer odemokratiska styre.

I tre decennier har en person styrt italiensk tv lite som han själv vill. Efter att ha nått oerhörda framgångar och tjänat avsevärt mer än han kan göra av med fick han smak på politiken. Nu är Silvio Berlusconi återigen premiärminister i Italien (själv kallar han sig för ”il presidente”). Även statliga televisionen RAI har han inflytande över genom att cheferna är politiskt tillsatta. Han har dessutom genom nya lagar lyckats göra sig själv immun mot åtal.

Filmen handlar om politisk makt, kändisskap, affärer på låg nivå och jämställdhet. Vi får följa flera centrala och kända personer inom italiensk media och några som desperat kämpar för att komma in i tv-rutan. En av dessa är en 26-årig mekaniker som ser sig själv som en sensationell blandning av Ricky Martin och Jean-Claude Van Damme. Till varje pris vill han bli tv-kändis, men än så länge får han nöja sig med att sitta i publiken på diverse tv-program. En anledning till att han inte riktigt får sin chans ligger i det faktum att det är mest kvinnor som syns i italiensk tv – och helst då halvnakna. Dessa sk Velinas rör sig sensuellt och lättklädda runt den manlige tv-värden. Unga italienskor tävlar om att bli Velina för att sen uppnå nästa dröm – att få bli fru till stormrika fotbollsspelare. Eller så kan man gå direkt från att vara Velina till att bli jämställdhetsminister i Berlusconis sagolika värld.

I Videocracy får vi också det tveksamma nöjet att stifta bekantskap med två lite speciella män. Den första är en tv-agent som heter Lele Mora med nära kopplingar till Berlusconi. Som talangjakt bestämmer han vem som får ta sig in i den fina och hett eftertraktade världen på andra sidan tv-skärmen. I ett av sina fyra hus med utsikt över Medelhavet får vi möta honom. Han kallar huset för ”Ciasa Blanca” (Vita Huset), där allt också verkligen är helt vitt. Stolt visar han upp sin uppskattning av Mussolini. Man ryser till av obehag. Nästa ”charmtroll” heter Corona och äger ett paparazziföretag som tjänar pengar på utpressning.

Videocracy är inte så mycket en journalistisk produkt som försöker avslöja något eller stapla fakta om Berlusconis makt. På gott och ont. Vad Gandini försöker göra är istället att visa upp dessa mediapersoner som sorgliga och självupptagna varelser. Han lyckas rätt bra med att spräcka den vackra fasaden från tv- och kändisvärlden. Gandini litar dock under filmen lite för mycket på att bilderna ska tala för sig själva – tex att Berlusconis stela leende och klappande av händerna inför en militärparad ska föra tankarna till diktaturer i forna östblocket. Först efter filmen dyker två lite snabba fakta i text upp på skärmen.

Efter pressvisningen av filmen förklarar Gandini att landet är ”vackert på utsidan men ruttet på insidan”. Han hävdar att det finns en utbredd rädsla i landet att kritisera systemet och ledarna. Pressfriheten är definitivt inte optimal i detta land. Italien rankas som det sämsta landet vad gäller pressfrihet i västvärlden enligt Freedomhouse och Journalister utan gränser. Men det beror i ärlighetens namn inte enbart på Berlusconis stora makt, utan även till viss del på maffians hot och inblandning.

I en värld där maffian är vardag kanske Videocracys alla egocentriska typer (inklusive Berlusconi) ter sig normala. För en svensk sitter ögonbrynen högt uppe i pannan ganska tidigt under filmen. Frågan är hur italienarna reagerar på filmen som ska gå upp på 30 biografer där – en axelryckning?

Genre: Dokumentär
Regi: Erik Gandini
Manus: Erik Gandini
Biopremiär: 2009-08-28
Längd: 85 min