Walk the line

I svarta kläder och med tungsint blick tar sig Johnny Cash, ”The Man in black”, fram i livet. Kanske på väg till en begravning. Vägen dit är i vart fall svängig.

Året är 1944 när vi först får möta den unge JR Cash (som han kallade sig då) i Arkansas under depressionen. På radion sjunger barnstjärnan June Carter och Johnny är klart imponerad. Han jobbar tillsammans med resten av familjen hårt som bomullsplockare. Där på fälten tar mamman ton. Cashs musikaliska själ är till stor del grundad i kristna sånger.

Efter militärtjänst vid flygvapnet i Landsberg i Tyskland i början av 50-talet där han skriver flera av sina sånger återvänder Johnny Cash till USA och Memphis. Han ser en skylt på stan som lockar, ”Make your own record”. Så sätts en osannolik musiksaga i rullning.

Likt många andra kända musiker trillar Cash efter snabba framgångar ner i en ond cirkel av droger, alkohol och otrohet. Turnéresorna blir många och påfrestande för alla inblandade. Amfetaminberoendet tär på krafterna.

Walk the line är en väldigt traditionell biopic, som följer i princip alla mallar inom genren. I vissa avsnitt liknar den påfallande mycket en av förra årets bästa i genren, ”Ray” om Ray Charles.

Kvinnan som Cash faller för måste hjälpa honom att komma på fötter igen. Dra upp honom ur träsket. Och kvinnan, det är June Carter (Reese Witherspoon). Som musiker lever hon samma kringflackande liv som han, turnerar till och med tillsammans med honom. Men hon är mer skötsam och tar sitt jobb seriöst. Dyker inte upp berusad på spelningar tex. Det ligger en ömsesidig respekt i att båda två är framgångsrika musiker, och det bidrar till den starka attraktionen.

Huvudrollsinnehavarna Oscarnominerades nyligen för sina roller. Joaquin Phoenix är snudd på fantastisk som Johnny Cash och samspelet med Reese Witherspoon som färgat håret brunt för rollen är starkt. En förutsättning för att denna romantiska musikfilm ska funka. En annan är givetvis musiken.

June Carter hyllar Cashs nyskapande countrymusik som ”stabilt som ett tåg, skarpt som ett rakblad”. Sannerligen. Walk the line bjuder inte bara på Johnny Cashs musik, man får också höra och se snuttar med Elvis, Jerry Lee Lewis och Roy Orbison. Det är så medryckande att jag ibland tycker mig höra ett taktfast stampande i biosalongen och det kommer inte från högtalarna. Cashs texter handlar oftast om den enkla arbetarklassmannens problem. Det är engagerande och kommer från hjärtat.

En inte helt obetydlig roll i filmen har frågeställningar kring moral och religion. Den legendariska konserten på Folsomfängelset i Kalifornien 1968 blir filmens inramning för frågorna. Där spelades Cashs extremt framgångsrika skiva ”At Folsom Prison” in, inför en fängslad publik.

Filmen visades under Göteborg Filmfestival 2006.

Regi: James Mangold
Premiär: 2006-02-03