Beau is afraid

Regissören Ari Aster (Hereditary, Midsommar) lämnar inte helt skräckfilmsgenren bakom sig i den utflippade filmen Beau is afraid. Han har packat med sig en hel del fruktan för allt möjligt, men det här är mer av en mystisk och paranoid komedi. I huvudrollen en fantastisk Joaquin Phoenix. 

En märklig film olik allt annat du kan se på bio nu

Ehm… jaha, vad är det här? Jo, Beau is afraid är en fullständigt skruvad tripp in i det undermedvetna. En märklig berättelse olik allt annat du kan se på bio nu. Det börjar inte tokigt alls och inledningsvis är det fullt möjligt att hänga med i detta fartfyllda skräckscenario. Längre in i den tre timmar (!) långa filmen är det mer av en utmaning, måste erkännas. 

Berättelsen tar sin början i soffan hos terapeuten. Där berättar Beau att han dagen efter ska besöka sin mamma. Han får en helt ny lovande medicin som terapeuten påpekar med extra tydlighet måste tas tillsammans med vatten. Här har vi filmens huvudingredienser. Ansträngda relationen till mamman, den hämmande rädslan och så medicinen som ska få rätsida på allt. Något i barndomen har gjort vår protagonist ängslig och riskavert förstår vi. En paranoid mardröm tar sin början och frågan är om Beau någonsin lyckas ta sig ut ur den. 

Titta över axeln

Titta över axeln och du missar den läskiga drogberoende inkräktaren i taket. Ta dig till affären över gatan och du tvingas hoppa över lik och springa ifrån drogade figurer. Beaus värld är sjuk och skruvad. Samtidigt är det underhållande och med en väldigt effektiv humor som till stor del bygger på att Beau känner sig jagad och upplever ångest inför… ja, allt.  

Beau är en lugn medelålders man spelad av favoriten Joaquin Phoenix (Gladiator, Walk the line, Dominion). Rädd för det mesta, inklusive att göra val, har livet landat i en minst sagt sunkig lägenhet i stadens sämsta kvarter. Giftiga spindlar rör sig i huset, men mest skrämmande är ändå grannarna och de hemlösa på gatan. Är det här San Franciscos farligaste gränder som stadens allt mer högljudda kritiker ständigt varnar för? 

Regissören Ari Aster leker lätt med biobesökarnas skräckfyllda tankar om vad som ska hända härnäst. Och så sker något helt oväntat istället. Det är skickligt berättat av en filmskapare med uppenbar talang. Dialogen håller också en fängslad för att förstå vad det är som egentligen pågår, åtminstone till en utdragen delvis animerad del av filmen. Efter det börjar det tyvärr gå lite lätt utför.

Fantasifull smällkaramell

Ska vi rikta kritik mot filmen så är det att regissören valt att baka in allt och lite till i den här fantasifulla smällkaramellen. Det blir till slut för mättande. Men traditionellt berättat och tråkigt är det inte iallafall. Och resan in bakom Beaus pannben är så pass unik och sevärd att det ursäktar vissa brister mot slutet.

Ett budskap om att inte vara så rädd för allt här i livet når oss långt innan filmen nått sin slutdestination. Bitvis blir det en aning repetitivt och mer än en biobesökare skulle säkert önska att regissören tagit till sig uttrycket “kill your darlings”.