Civil War

Kriget kommer allt närmare. Trots varningar om civilbefolkningens lidande från fjärran länder har vi inte riktigt tagit hotet på allvar. Alex Garlands (Ex Machina, Men) suggestiva krigsfilm Civil war utspelas i en nära framtid i ett splittrat USA. 

Medan skottlossning hörs i bakgrunden berättar Lee (Kirsten Dunst) om tidigare uppdrag utomlands som krigsfotograf där hon fått känslan av att ha skickat hem foton som en varning om att inte starta en väpnad konflikt. Ändå sitter hon där i USA med ett brinnande krig runt omkring sig. 

Vi kastas direkt in i ett brutalt andra inbördeskrig utan någon backstory. Är det republikaner eller demokrater vid makten? Vad slåss de för och emot? Vi får inte veta mycket och det gör det en aning svårare att engagera sig. Istället har den på ytan osannolika kombinationen av Texas och Kalifornien gått ihop i The Western Alliance för att störta en maktfullkomlig president. Han har tagit sig friheten att sitta kvar en tredje mandatperiod, i strid mot konstitutionen. Någon som tänker på en viss Donald? Om inte så går det säkert att fylla i luckorna med egna tankar om hur denna kris skulle kunna uppstå både där och här. 

Rebellerna närmar sig

Kirsten Dunst spelar den luttrade och hyllade krigsfotografen Lee Miller, medan Cailee Spaeny (Priscilla) är den unga novisen Jessie som ser upp till henne och vill in i yrket. Jessie charmar sig med på en vansklig bilfärd med journalister mot huvudstaden. Syftet med resan är att vara på plats när rebellerna attackerar. Lee accepterar motvilligt att ta med henne. Med på resan finns också adrenalinberoende journalisten Joel (Wagner Moura, Narcos) från Reuters och den äldre kollegan Sammy (Stephen McKinley Henderson) från “vad som är kvar av The New York Times”. Idén är att försöka få till en intervju med presidenten (Nick Offerman). En president som intensivt hatar journalister. Som sagt, någon som tänker på en viss Donald? 

Namnet Lee Miller kanske känns igen. Det syftar på Vogues kända krigsfotograf från andra världskriget vars foton ofta hade en surrealistisk ton. Filmen om henne som heter Lee kom förra året. I titelrollen Kate Winslet. Även Spaenys karaktär Jessie Cullen har fått namn från en känd krigsfotograf, Don McCullen.

Roadmovie

Den dystopiska stämningen av krig blandar berättelsen med ett romantiskt skimmer av glödande kolbitar från skogsbränder och färgglada blommor på ängar där journalisterna ligger och tar skydd undan skottlossning. Jag får en känsla av att större delen av filmen är fotad under den gyllene timmen på kvällen då solen nyss gått ner. Eller så är det bara den stämningen som fastnar, mer än krigets fasor. 

Civil war är alltså en roadmovie genom ett krigshärjat land där hårt beväpnade grupper styr med tvivelaktig moral. Vi dras skickligt in i berättelsen av några karaktärer som är lätt att bry sig om, medan storyn i sig är rätt tunn. Här finns egentligen inte mycket att hänga upp etiska funderingar på. Det enda är väl just journalisters agerande. Här finns starka rollprestationer av både Kirsten Dunst och Cailee Spaeny. 

Tittar vi tillbaka på kända filmer om krigsjournalister så har det mest handlat om verkliga krig och i länder långt bort från USA. Full Metal Jacket, Salvador och Welcome to Sarajevo för att nämna några. 

Är Civil War anti-krig?

Kan en krigsfilm vara anti-krig eller är det mer eller mindre ett omöjligt projekt att försöka sig på? Om det som här är en adrenalinstinn film uppstår dilemmat att det blir medryckande. Krig riskerar att skildras som något med nerv istället för fullständigt avskyvärt, något att med all kraft undvika. En film som har en mer totalt avskräckande effekt är realismen i Gå och se, som var en inspiration för Alex Garlands Civil war. Nu är den betydligt mer obehaglig och mörkare, men det finns tunga mardrömslika scener även i denna dystopi. Problemet är väl att det är mer visuellt snyggt än riktigt på djupet tänkvärt och lika avskräckande. Till och med en scen med en karaktär som kravlar sig upp ur en massgrav framstår som mer visuellt stark än vidrigt obehaglig. 

Tyska All quiet on the western front från 2022 står sig som senare års allra främsta krigsfilm. Den fångar det meningslösa i krig på ett sätt som få andra krigsfilmer. I Civil war blir det inte fullt lika drabbande. Filmen skapar ändå en abrupt kontrast mellan livets vackraste stunder värt att försvara och leva för med det godtyckliga våldet. Och ja, det är väldigt spännande. Dess nära två timmar passerar snabbt. Men vill filmen säga något annat än det uppenbara? Oklart, men det är en viktig poäng att påminna amerikaner och även oss i Europa som varit förskonade från krig under lång tid att det kan gå illa och det utan större förvarning än vi redan fått. 

6 januari

Regissören Garland nämner själv i intervjuer stormningen av kongressbyggnaden i Washington DC den 6 januari 2021 efter Trumps valförlust som en väckarklocka. Men manuset som han har skrivit själv var färdigt innan dess och har därför inget med den händelsen att göra. På många håll i världen är det oroligt just nu och värre än så med pågående krig som vi alla känner till. Temat är aktuellt.

De som börjar hota om inbördeskrig utifall Trump inte blir vald i november får förhoppningsvis en tankeställare. Är det verkligen dit USA vill? Jesse Plemons riktigt obehagliga karaktär, en soldat, frågar i en omskakande scen hotfullt med vapen riktat mot journalisterna “Vilken typ av amerikan är du?”. Förfallet bort från civiliserat beteende fångar filmen här med all tydlighet och är den mest minnesvärda och starkaste scenen.

Journalistikens allt tuffare förutsättningar

Att journalister befinner sig under hård press när deras relevans och oberoende blir ifrågasatt kan inte ha undgått någon. Journalistikens status i samhället är väl ett mått på hur samhället i stort mår. Utan journalister och medier med integritet är möjligheten att granska makthavare sämre. Inte undra på att politiker utan rent mjöl i påsen gärna sågar utpekade journalister och media generellt. Här verkar filmen främst lyfta att journalister ska jaga en story och vara objektiva. Men är det inte minst lika viktigt med en insatt analys av vad som faktiskt händer? Att lyfta bakgrund och förklara ett sammanhang? 

Under en intervju på The Daily Show nämner filmens regissör Alex Garland att han ser på journalisters arbete som viktigt, men många varnade honom för att ha med journalister som protagonister i filmen. “Alla hatar journalister”. Filmens ambitioner på detta och flera plan är lovvärd. Frågan är ändå om filmen mäktar med att säga så mycket utöver att värdera journalisters arbete högre och att krig är närmare än vi tror och dåligt. Till filmens främsta förtjänster hör att den på ett trovärdigt och suggestivt sätt förflyttar oss till ett inbördeskrig och laglöst land på amerikansk mark.

Senast uppdaterad 14 april, 2024.