Priscilla

Sofia Coppolas (Lost in translation, Virgin Suicides) biopic om romansen mellan rockstjärnan Elvis och den unga Priscilla når nu svenska biografer. Cailee Spaeny är fantastisk i titelrollen, medan Jacob Elordi (Saltburn) är både cool, sårbar och mystisk som Elvis.

Elvis var i slutet på 50-talet som 23-åring stationerad i Friedberg i Tyskland (nära Frankfurt) där han gjorde sin militärtjänst som jeepförare. Han var redan internationellt känd vid den tidpunkten, men det riktigt stora genombrottet som skulle göra honom till en ikon låg framför honom. Tiden där i Tyskland var tuff eftersom han hade stor hemlängtan. Kanske var det anledningen till att han faktiskt aldrig efter det reste längre bort än till Kanada. 

Långt bort från en grå vardag

Den då 14-åriga Priscilla var också i Tyskland, närmare bestämt i Wiesbaden med sin familj eftersom hennes pappa tjänstgjorde i det militära. Genom en kontakt fick Priscilla möjlighet att som i en dröm få träffa Elvis en kväll och tycke uppstod. Plötsligt befinner hon sig i en overklig fantasivärld och går fram i skolkorridorerna med ett nykärt leende på läpparna. Pappan är dock lite tveksam till det hela. Hon är ju alldeles för ung och tjejer kastar sig efter Elvis. 

Sofia Coppola är som hon tidigare visat skicklig på att få till ett drömlikt tillstånd som känns som en egen liten värld i ett rosa skimmer. Långt bort från en grå vardag med bekymmer. Priscillas coming of age berättelse är väldigt olik de flestas men det finns ända känslor och situationer att känna igen sig i. 

Kändisars dragningskraft och den illusion som skapas runt deras person är en viktig del av filmen. Elvis är privat inte riktigt den person hon trott. Filmen berättar också om den psykologiska press som kan uppstå i ett osunt förhållande. Innan dess så blir det så klart mycket romantik, exklusiva handväskor, bländande coola solglasögon och påkostade klänningar. Scenografin är också intressant, med Elvis mörka sovrum i kontrast till det annars ljusbeiget inredda Graceland. 

Vad skulle Elvis tycka?

Självbiografin Elvis and me av Priscilla Presley och Sandra Harmon kom 1985. Det är den boken som filmen också baserar sig på. Priscilla är dessutom exekutiv producent av filmen så visst är det här en subjektiv bild av hur hon upplevde relationen och vad som hände runt paret. Undra vad Elvis skulle tycka?  

Filmen återkommer till snarlika scener där Priscilla går i korridorer mot kameran. I början skolkorridorer, senare möter vi henne i hotellkorridorer och i Elvis omtalade Gracelands korridorer. Filmad på samma sätt, på väg mot kameran. Skyddad av väggarna, men också begränsad. Elvis dikterar villkoren för relationen. Trots att han är bortrest och frånvarande, omges av skandalpressens otrohetsrykten och käkar piller finner hon sig i den märkliga situationen. Hon är som en docka i ett tomt dockskåp i väntan på liv. Vi är på 60-talet och kvinnans traditionella roll är att vara hemmafru. Så vill Elvis ha det. Det är hans dröm.

Det har sedan tidigare gjorts en tv-film baserad på Priscillas biopic med samma titel som boken, regisserad av Larry Peerce 1988. Tyvärr har jag inte sett den än så jag kan inte jämföra.  

Mycket av berättelsen går i ett lågt tempo. Coppola verkar istället för att underhålla vilja fånga väntan och tristessen som Priscilla känner. Den atmosfären når fram, men blir också en utmaning för filmen att verkligen hålla intresset uppe. Är du förberedd på det kommer filmen bli en upplevelse, mycket också på grund av starka skådespelarinsatser.

Stockholm Filmfestival 2023 visar filmen.

Senast uppdaterad 30 november, 2023.