Kubricks fem bästa filmer
Stanley KubrickI år är det tio år sen Stanley Kubrick dog. Av alla stora regissörer i Hollywoods historia är han den som bäst lyckats para obönhörlig kreativ integritet med stor framgång. Namnet Kubrick är ett av de få som är nästintill universellt vördat inom filmvärlden. Flera av de stora filmskaparna har varit kommersiellt framgångsrika – Alfred Hitchcock, Martin Scorsese, John Ford – men inte med material av den typ Kubrick skapade. Hans obändiga perfektionism tillät honom visserligen bara att göra elva fullängdsfilmer under drygt fyrtio år, men det bibliotek han skapade utgör den perfekta fusionen mellan ett djupt intellektuellt konstnärskap och en mystisk, allmän tillgänglighet. Kubricks lägstanivå är abnormt hög, och att välja hans fem bästa verk innebär per definition att man utelämnar ett antal fantastiska filmer.

1. 2001: A Space Odyssey (1968)
Människan upptäcker en mystisk obelisk på månen, varpå vår teknologi avancerar enormt. Ett par år senare befinner sig den första mänskliga expeditionen på väg till Jupiter. Kubricks största mästerverk är en utforskning av gränserna för det mänskliga medvetandet och vår plats i universum. Moraliska frågeställningar om artificiell intelligens aktualiseras av en dator som är en av filmhistoriens mest minnesvärda skurkar. 2001 är ett verk av en regissör i fullständig, absolut kontroll över mediet. Produktionstekniskt är den nästan obehagligt fulländad. Trots att filmen snart är fyrtio år gammal känns inte de makalösa rymdsekvenserna föråldrade överhuvudtaget, och användandet av klassiska musikstycken är värdigt sin legendariska status. Detta är en film som förlorar på att sammanfattas, som både kräver och är värd längre diskussion. Tills vidare kan man i alla fall, utan problem, konstatera att det är en de bästa filmer som någonsin gjorts.

2. A Clockwork Orange (1971)
Att den här placerar sig på andraplats är naturligtvis helt absurt, något som bara sker när det handlar om en regissör av Kubricks kaliber. Den unge Alex och hans vänner lever i en förvrängd närframtid, där de underhåller sig själva med att misshandla och våldta sina medmänniskor. Efter att Alex fångats av myndigheterna utsätts han för experimentella behandlingsmetoder som syftar till att bota honom från kriminaliteten. En av de största styrkorna med denna initialt oerhört kontroversiella film är dess ovilja att ge enkla svar och raka riktlinjer för gott och ont. Det handlar lika mycket om ett samhälle som förrått sina invånare som vice versa. Användandet av musik briljerar även här, och det är ett känslomässigt knytnävsslag att se den naiva Alex bli utsatt för sina egna metoder. Surrealistiskt felfri estetik och med en av Kubricks mest minnesvärda karaktärer i Alex, briljant gestaltad av Malcolm McDowell, bidrar till att skapa ett av filmhistoriens absolut starkaste verk. Och den är alltså inte ens etta på listan.

3. The Shining (1980)
Kubricks omätliga talang försvagades inte av genrebyte, och inte heller förlorade han sin starkt personliga prägel av att ge sig på något nytt: en renodlad skräckfilm. När en familj flyttar till ett stort, avlägset hotell för att ta hand om det över vintern går det inte som planerat. Fadern transformeras långsamt av de andar som hemsöker huset, medan hans son ser visioner av vad som komma skall. The Shining är en av de få filmer där Kubrick använde sig av en etablerad stjärna, men så är Jack Nicholson också helt magnifik i huvudrollen. På sätt och vis är The Shining det största testamentet till Kubricks geni. Han gjorde bara en skräckfilm, men det kan mycket väl vara den bästa som någonsin gjorts. Oerhört effektivt spänningsbyggande varvat med skruvat obehagliga scener ger ett helt gastkramande resultat. Den mångbottnade kvalitet som är ett av Kubricks signum skänker filmen det psykologiska djup som gör den så oerhört skrämmande. Ett nödvändigt mästerverk.

4. Dr. Strangelove (1964)
Ytterligare en fulländad bemästring i renodlad genrefilm, denna gång en komedi. En krigsgalen amerikansk general bestämmer sig för att starta ett kärnvapenanfall mot Sovjetunionen, mitt under det Kalla kriget. Filmen släpptes två år efter Kubakrisen, när kärnvapenutrotningens hot ställdes på sin spets, och är i grund och botten en skrämmande illustration över hur nära människorasen var utplåning. Men framförallt är den fruktansvärt rolig. Peter Sellers spelar tre roller, varav en är den titulära rådgivaren Dr. Strangelove, en hysterisk, tvångsbeteende före detta nazist. Roligast av alla är George C. Scott som den bisarrt krigstokige generalen Buck Turgidson. Av flera klassiska scener tillhör presidentens urskuldande telefonsamtal med en berusad sovjetisk premiärminister höjdpunkterna. Intelligent komedi när den är som allra, allra bäst, och en av de roligaste filmer som gjorts.

5. Paths of Glory (1957)
En tidig krigsfilm som är ovanligt traditionell för Kubrick, men ändå fruktansvärt effektiv. Efter att några soldater vägrat att delta i ett omöjligt anfall under först världskriget beslutar deras överordnade att statuera ett exempel och avrätta dem för feghet. Deras överste, spelad av Kirk Douglas, försöker förtvivlat rädda dem. Detta var Kubricks andra fullängdsfilm och i efterhand märks det att han inte helt har utvecklat den säregna stil som kännetecknar honom ännu. Trots detta är filmen ett mästerverk och tillhör de starkaste krigsfilmer som gjorts. I all sin enkelhet har den en emotionellt förgörande styrka, och fungerar väl som en parabel för krigföringens inneboende absurditet. Framförallt slutscenen är förkrossande stark.

Förutom ovan nämnda verk har Kubrick även regisserat The Killing (1956), Spartacus (1960), Lolita (1962), Barry Lyndon (1975), Full Metal Jacket (1987) och Eyes Wide Shut (1999). Alla är definitivt värda att se, och ger om inte annat en komplett bild av det kanske största regissörskapet i filmhistorien.

Andreas Lundstedt

[poll id=”7″]