Dogborn

Artisten Silvana Imam gör sin första filmroll i regissören Isabella Carbonells långfilmsdebut, dramathrillern Dogborn. Imam spelar skickligt huvudrollen, en tjej som desperat söker sovplats för natten och jobb. Tillsammans med en tvillingbror ska hon försöka hanka sig fram några bistra vinterdagar. 

SVTPlay visar filmen till den 11 februari 2024

Som hemlösa befinner sig syster (Silvana Imam) och bror (Philip Oros) i en utsatt situation och behöver jobb snabbt. Släktingen Petri (Lukas Malinauskas) tipsar om ett möjligt jobb och tänder därmed en gnista hopp ändå. De anländer spända till jobbintervjun och får träffa den medelålders företagaren Yann (Henrik Norlén). Allt verkar ok. Han framstår som en schysst ordentlig familjefar som berättar att dottern gillar att rida på hästar. Men han säger också att jobbet inte är lämpat för alla. Varor ska transporteras. Vi är redo att göra vad som helst påstår syster, medan bror håller sig tyst.

Silvana Imam gör karaktären genom att kliva fram på ett lätt rytmiskt, rastlöst gungande sätt. Ett försök för syster att framstå som mer självsäker än hon är. Den ofta plågade och trötta blicken vittnar om något annat. Inombords verkar hon vara nära att brisera vilken sekund som helst. Imam är stark i rollen och lyckas på ett imponerande sätt förmedla karaktärens utsatthet. 

Philip Oros (tv-serien Deg) har mer begränsade möjligheter med en tyst rollkaraktär. Som Raymond Teller, den stumma karaktären i magikerduon Penn och Teller, förklarat kan en tyst karaktär bidra till att skapa en mer intim stämning. Så funkar det här mellan syskonen. 

Tänd alla ljus

Det är julfirande inne i värmen, med julgranar och stämningsfull belysning. Tänd alla ljus. Syskonen befinner sig ute i kylan och längtar in. Ett trauma från krigets Syrien spökar i broderns huvud, vilket gett honom posttraumatisk stress. 

Knappt har syster och bror satt sig tillrätta i skåpbilen för att påbörja första leveransen innan situationen ställs på sin spets. Personer förs in där bak och börjar banka. Syskonen tittar bekymrat på varandra. Vad har de gett sig in på? Och värre ska det bli. När “varorna”, unga tjejer, levereras i bostadsområden öppnar vänliga, unga medelklassmän, som om det vore pizzabudet som precis knackat på. ”Den undre världen” visar sig bestå av vanliga Svenssons vardagsrum. Det ska sägas att det hemska antyds, men visas inte. Obehagligt blir det trots allt i några scener. 

Lukas Moodysons Lilja 4-ever (2002) berörde ämnet trafficking för mer än 20 år sedan, vilket ledde till en viktig debatt då. Många hoppades på en förändring, men vi får konstatera att det inte blivit så. Carbonells frustration med sakernas tillstånd går inta att ta miste på. Idén till filmen har hon tydligen jobbat med från och till i över 15 år. Hon behandlar ämnet även i kortfilmen Yustinas hämnd (2019). 

Trasig etisk kompass

Lilja 4-ever vädjar om att se lidandet och traumat övergreppen orsakar, medan Dogborn delvis väljer en annan metod. Här är det fortfarande känsloladdat, men tanken verkar mer vara att potentiella köpare av “varorna” ska känna att karma is a bitch. Det kan ses som en kommentar i sig om vårt samhälles misslyckande att hantera allvarliga sociala problem. En idé baserad på empati är svårsåld i en värld som rullar på apatisk autopilot. 

I dokumentären Shoah (1985) av Claude Lanzmann intervjuas bland annat en lokförare som transporterade judar till ett koncentrationsläger i Polen. Lokföraren försvarar sig med att han “bara gjorde sitt jobb”. När etik krockar med agerande verkar det ligga mer nära till hands att modifiera den egna etiska koden istället för att ändra beteende. I Dogborn ställs tvillingarna inför ett snarlikt etiskt dilemma. Bara göra jobbet, eller välja en annan väg?

Dogborn är en estetiskt vacker film, där även obehagliga karaktärer med trasig etisk kompass är välvårdade och snygga. Inga sunkiga hemlösa eller ovårdade gamla män syns till. Carbonell verkar mån om att locka en ung publik genom en spännande story och samtidigt belysa problemet i ett neonsken. Kombinationen ljusrosa och babyblått ska påminna om en oskyldig barndom. Mer betoning på snygg dramathriller än smutsig socialrealism alltså.

Stressad känsla

Trots det mörka ämnet uppnås inte riktigt den där stressade känslan av thriller några längre stunder. Den infinner sig endast bitvis. 

Filmen är inspelad i Norrköping, som ändå inte syns till så mycket i den mörka kvällsbelysningen. Istället utspelas det mesta inomhus och i den skåpbil som syskonen kör runt med. Begränsningarna förstärker känslan av att vara instängd. Finns någon utväg?

Isabella Carbonells långfilmsdebut blev belönad med pris för Bästa regissör under 40 vid världspremiären på Venedig filmfestival 2022.

Göteborg Film Festival 2023 visar filmen.

Talita är en svensk organisation som jobbar förebyggande, uppsökande och rehabiliterande med kvinnor som utsatts för trafficking och andra övergrepp.

Thriller, Drama
Land: Sverige

Rollista
Silvana Imam – Syster
Philip Oros – Bror
Emma Lu – Yubi
MiaLiu – Mai
Lukas Malinauskas – Petri
Henrik Norlén – Yann
Rikard Svensson – Simon
Hannes Meidal – Kjell
Martin Schaub – Axel
Richard Ulfsäter – Fredrik
Linus James Nilsson – Johan
Anders Jacob – Mange
Milan Muhsin Bozkurt – Arbetsledare
Robert Follin – man i bar
Filip Atanasov – Vakt
Athena Yang – Molly
Julia Wang – Linnea
Nicklas Hansson – Bartender

IMDb

Senast uppdaterad 13 januari, 2024.