En dansk kolonialhistoria som länge städats under mattan får ny uppmärksamhet i Empire (Viften) av regissören Frederikke Aspöck. I en frisk fläkt blandar manusförfattaren Anna Neye satir med en brutal historia i 1800-talets Västindien. Visas på Netflix.
I Sankt Croix i Danska Västindien 1848 är imperiets dagar räknade, även om Danebrogen fortfarande vajar över undersåtarna. Slaveriet håller på att avskaffas på andra håll i världen, medan danskarna försöker dra ut på processen i några år till. Ursäkten är att övergången ska ske under ordnade former.
Danska kolonins generalguvernör Peter von Scholten (Claus Riis Østergaard) är gift med en kvinna hemma i Danmark. Den välbeställda och fria färgade kvinnan Anna Elizabeth Heegaard är istället hans sällskap i kolonin. Hon som bestämmer över slavarna känner att de är otåliga, medan han tycker att de behandlar slavarna väl och därför inte har så mycket att oroa sig för. Varningssignalerna viftas bort.
Hushållerskan och slaven Petrine är Anna Elizabeths vän. Bland slavarna går rykten om ett kommande uppror. Väntan kan snart vara över. Men det är svårt för danskarna att acceptera. Oron växer. Konungen kommer på besök och hyllar generalguvernören för att ha skapat ett “paradis på jorden”. Den upp och ner vända synen på världen illustreras med att sällskapet fotograferas och då genom att den gamla kameran visar gruppen upp och ner.
Viftar med fjädrar
Manusförfattaren själv Anna Neye spelar Anna Elizabeth Heegaard skickligt. I färgglada klänningar styr hon sina slavar med bestämd men vänlig ton. Vid matbordet diskuterar hon med maken det allt mer akuta läget. Över bordet hänger ett barn som viftar med turkosa fjädrar för att svalka matgästerna. Därav danska titeln för filmen som heter “Viften”, som på svenska blir “fläkten”.
Även scenografin är färgglad för att återspegla Västindien och för närmast tankarna till Wes Andersons filmer. I snabba inflik med svart-vita teckningar beskriver filmen slaveriets allra grymmaste våldsamheter från den tiden. Själva filmen undviker annars att beskriva det mest brutala. Det stannar vid några örfilar och ljud av piskningar. Musiken har både äldre klassiska och mer moderna inslag. Anakronism i kostymdrama igen alltså. Det är flera kostymdraman under senare år som använt sig av det som t ex Sofia Coppolas Marie Antoinette och den film som gjort det allra mest tydligt Korsett (2022). En brygga till vår tid, som flyttar tankarna till dagens utmaningar med rasism.
Kontrasten
Danska kolonialmaktens idéer om att slavarna måste köpa sig fria på auktioner och har ett mindre människovärde sågas i filmen med satir. Allvaret och kontrasten till verkligheten gör att satiren bryter av starkt. Slavarna framstår som rationella medan kolonialmakten som allt mer irrationell. Satiren är effektiv som redskap för att nå fram med hur en absurd och brutal rasism då sågs som något helt accepterat och normalt. Inte lätt att förstå trots det, men greppet här är ändå ett ambitiöst nytänk.
(Filmen hade världspremiär den 29 januari 2023 under Göteborg Filmfestival)
Kan inte personalen få vara i centrum för en enda gångs skull?! Att prata med barnen och de äldre är…
När visas filmen Brottet är mitt Dagar och tider
Var kan man se Syndabocken på bio i Stockholm