Artiklar

Julen är bäst på film

Julfilmer
Filmer om julen ligger nära i tankarna just nu. Anders Gustavsson utforskar julen på film i sin artikel.

Där utanför ligger snön som en vit kappa och lyser, i samarbete med gatulamporna och fönstrens adventsljusstakar, upp natten. Fjärde advent är någon dag bort, julafton en vecka. Klockan närmar sig halv tolv och sista bussen innan nattrafiken tar över närmar sig min hållplats.

Det är lugnt och tyst. Enda ljudet som letar sig igenom mina hörlurar är ett dovt brummande, frambringat av det avlånga fordonet vi sitter i. Gatorna är tomma, så när som på två framvinglande, överförfriskade killar på trottoaren bredvid oss. Min mp3-spelare är inställd på random och Cranberries ”Linger” låter sig höras. Dolores O’Riordan sjunger med sin irländska stämma om känslor som aldrig riktigt försvinner, stannar kvar och jag tänker lite fel.

Jag borde självömkande kontemplera över brusten kärlek mellan mig själv och någon tjej, men jag tänker på julen som litet barn. Skogarna i Värmland, gröten om kvällen och när tomten, som tog mig flera år att lista ut vem det var, knackade på mina farföräldrars bonings dörr. Julklappsutdelningen som följde. Lekarna. Änglarna man gjorde i snön. Snöbollskrigen. Skridskoåkningen på den frysta sjön. Glöggen. Framförallt glöggen. Med russin i. Aldrig mandel.

Det var fridfullt då. Nu är det mest en massa fläng. Lite som för John McClane i Die Hard 2, eller 1 för all del. Utan skjutandet. Dödandet. Och terroristerna. Allt ska hinnas med och tiden räcker inte till och innan man vet ordet av har semesterledigheten, som förr tycktes som en evighet, nått sin epilog.

Paket fick jag alltid. Alldeles för många, alldeles för dyra, alldeles för onödiga, men alltid lika amusanta. För stunden. Inga gröna, kleptomaniska Grinchar så långt ögat kunde nå. Inte förrän jag år 2001 såg den otecknade versionen med Jim Carrey i huvudrollen och blev förälskad.

Det var i övergångsperioden, den där tiden då man inte riktigt vet om man fortfarande är ett litet barn som älskar julen eller om man är på väg att bli så vuxen att man måste hävda att den är patetisk och fånig. Då var det idealiskt att när ingen såg på njuta av julen med en väldigt stämningsfull, julig film som just den är. Och sedan spela rebellisk och Kalle Anka-hatande resten av tiden.

Bussen saktar in, Josh Rouses ”Love vibration” slumpas fram och jag reser mig från sätet, försöker le så vänligt jag kan åt en tjej som ser trevlig ut, får inget smil tillbaks och stiger aningen nedslagen av. Kärlek och jul ska ju gå hand i hand. Eller är det bara på film? Love Actually, Om ödet får bestämma, Ombytta roller. Ja, antagligen.

Jag tittar upp mot alla upplysta, utsmyckade fönster. Röda gardiner med mönster föreställandes jultomtar, renar och snöflingor. En och annan grankvist och så i ett fönster en malplacerad stor cannabisplanta. Ser det ut som åtminstone. Känns dumt att stoltsera med sådana så öppet, men jag är tämligen säker på min sak. Nej, det är inte mitt fönster.

Mina fingrar slår in koden och hyreshusets port öppnar sig. Jag passerar en dörr och känner aromen av jul. Eller pepparkakor, lussekatter och julbak i största allmänhet. Och jag stannar upp lite, luktar och njuter. Ett barn skriker där innanför. Eller skrattar. Vilket som låter det som en utskällning följer. Inte Macualay Culkin som är Ensam hemma.

Nyckeln vrids runt i min ytterdörrs lås och mina skor traskar in, snöras av och slängs åt sidan. Den grova vinterjackan kastas upp mot en krok, missar kroken, lägger sig platt på golvet och hängs upp ordentligt istället. Lägenheten är stökig. Teven avstängd. Tidigare under kvällen visade den Skenbart – en film om tåg. Eller – en annorlunda film om jul. Eller rättare sagt, en av alla de där filmerna som använder julen snarare som miljö än tema. Som i Crash eller varför inte L.A. Konfidentiellt.

Jag sticker in mitt huvud i ett av mina skåp och letar förtvivlat efter någonting juligt att äta. Hittar en burk Eldorado pepparkakor, men bara smulorna återstår av godsakerna för snåljåpar. Eller fattiga studenter. Äter upp kvarlevorna av de bruna kakorna, rotar vidare och hittar i kylskåpet till min stora lycka en halv julmust.

Slår mig ned i soffan med mitt glas avslagen svart dricka och undrar hur julen blir i år. Om det blir kalabalik som för Ett päron till farsa, eller kanske fylld med små, små håriga Gremlins med dumboöron. Eller kanske ingetdera. Kanske bara helt vanlig, stressig och ganska trevlig. Men den gör sig nog egentligen bäst på film. Förutom om filmen heter Julklappsjakten och har Arnold Schwarzenegger i huvudrollen.

Skribent: Anders Gustavsson

Dela