Den unge drömmaren Marty Mauser (Timothée Chalamet) har tänkt erövra världen under 50-talet med en dåres envishet och så mycket arrogans att hälften varit mer än nog. Ett av många problem på vägen dit är en kronisk pengabrist, men han har ändå ett ess i rockärmen, nämligen en ovanlig talang. Ping pong.
I USA har bordtennis ännu inte slagit igenom så Marty ser sig själv som väl positionerad att bli frontfigur för sporten när det väl händer. Som vi alla redan vet; det händer aldrig. Allt tar sin början när han välsmord i käften kränger skor i en skobutik för att få råd med en resa. Han ser det som biljetten till början på en episk framgångssaga. Men det är istället början på en rad komplikationer.
Marty Supreme – en underdog
I Marty finns en underdog som ändå inte är helt lätt att heja på. Detta tack vare en rejält osympatisk attityd. Han kan väl närmast beskrivas som en oansvarig tölp. Men det är just det som skapar friktion och håller en som åskådare på helspänn. Vad ska denna otursförföljda Marty hitta på för tok härnäst? Han är en Truls Möregårdh ”in the making” och tänker absolut inte ge upp trots att alla motgångar blir allt mer påfrestande för honom.
Chalamet spelar huvudrollen förträffligt med en intensitet runt pingisbordet och i finare sammanhang än så. Jag är inte ensam om att ställa mig tveksam till Gwyneth Paltrows alla privata märkligheter, men hon gör inte bort sig som en äldre femme fatale här.
9 Oscar?
Marty Supreme jagar hela 9 Oscarstatyetter inför årets gala. Den har till och med nominerats i kategorin för bästa film, men ses som mer eller mindre chanslös pga tuff konkurrens. Timothée Chalamet som spelar huvudrollen har också chans på Oscar för tredje gången (Call me by your name, A complete unknown).
Marty Supreme håller intresset på topp mer eller mindre genom hela filmen trots att den klockar in på två och en halv timmar. Det gör den förutom med skickligt skådespel också tack vare fartfylld dramatik under rafflande bordtennismatcher. Som vi är vana vid från regissören Josh Safdies (Uncut Gems, Good Time) tidigare filmer, serveras vi också en del chockerande scener. En vinnande strategi för denna film är dessutom alla små pingisdetaljer som underhåller.
Blir det en aning övertydligt på sina ställen? Ja, i och med musikvalet i början och slutet på filmen speciellt. Inte så subtilt alltså, men Alphaville och Tears for fears ska vi så klart inte klaga på.
Lämna ett svar