Seneca

Seneca är en plågsam och udda historia om filosofen som spred stoicism och talade sig varm för ett enkelt liv. I titelrollen som den vältalige rådgivaren som levererar visdom på visdom ser vi John Malkovich. För regin står tyske Robert Schwentke (Red).

En av Romarrikets främsta filosofer Lucius Annaeus Seneca (född 4 år före Kristus) spred stoicismen till alla som ville höra. Genom vishet fick han inflytande och blev en av de mest välbemedlade, men inte alla uppskattade storheten. När maktgalne kejsaren Nero (Tom Xander) får en av alla sina oväntade infall råkar mentorn Seneca i onåd. Goda råd blir dyra när Nero tröttnat på den hyllade filosofen. Han förkunnar att ledarskapet hädanefter ska präglas av brutalitet. Nero gick därmed på direkt kollision mot Senecas ord. “He who has great power should use it lightly”. Spider-man instämmer med varianten ”With great power comes great responsibility”.

Xander gör i rollen som Nero en lätt fånig bortskämd unge. Det är en märklig och svårbegriplig tolkning av en historisk man som av allt att döma var ett fullkomligt monster. 

Motbjudande

Impulsive Nero njuter fullt ut av sin absoluta makt och slår med våldsamma medel ner mot alla som kan tänkas vilja utmana honom. Seneca visar sig också ha ett visst våldskapital, men den kommer främst till uttryck i politiska skådespel ute i öknen inför några få utvalda ur den tidens societet. Iklädda färgsprakande och fantasifulla dräkter tar överklassen del av motbjudande inslag i den kände dramatikerns verk Thyestes (inspirerad av Euripides). I en av birollerna ses Charlie Chaplins dotter Geraldine.

John Malkovich kämpar ändå på i rollen som Seneca med en formidabel vattenkanon av visdomsord. Karaktären blir dock aldrig riktigt levande. I någon inledande scen är det hyfsat underhållande. Och visst är det bitvis snyggt i scenografin. Men ganska snart kan vi ana oss till en hel del sprickor i bygget. Här finns ambitioner av både högt och lågt på ett sätt som skvallrar om ambivalens. Är det brutal farsartad intellektuell stimulans av Monty Pyton klass som filmen vill uppnå? Det är svårt att lyckas med det utan att trycka hårdare på en absurd humor än vad Schwentke gör. 

Lära av historien

The Daily Stoic och andra har bidragit till ett förnyat intresse för stoicism under senare år. Filmen Seneca gör det inte. Anledningen till det är att det mesta spårar ur långt bortom regissörens kontroll. Vi kan absolut lära av historien, men vad om något kan biobesökarna få ut av denna märkliga skapelse? Antagligen inte så mycket mer än huvudvärk.