Stockholm Filmfestival – Recensioner 2005
Made in Yugoslavia av Miko Lazic
Peo tycker: Något rörigt berättat med en ganska bitande svart humor. Visuellt har långfilmsdebuterande Miko Lazic gjort en imponerande film, med flera snygga och genomtänkta bildlösningar. Skådespelarna övertygar, främst då Slobodan Boda Ninkovic som spelar den galne pappan. Tyvärr fastnar berättelsen efter ett tag i samma lite tjatiga tonläge. Lazic hade behövt kapa manuset till Made in Yugoslavia för att få den riktigt bra, kill your darlings som det brukar heta. Detta blir också extra tydligt när man får veta att filmen från början var tänkt att bli ett tretimmarsepos.
Me and you and everyone we know av Miranda July
Peo tycker: Sjukt underhållande och vacker film med udda existenser. Låt mig också ta tillbaka allt jag tidigare sagt om att långa nätchats inte hör hemma på film. I Me and you and everyone we know görs det så äckligt bra att inte ens jag kan motstå det. Regissören Miranda July spelar själv huvudrollen som Christine Jesperson och har också skrivit manus. Hon har tidigare gjort ett flertal kortfilmer som visats på konstmuseum, precis som hennes karaktär i filmen. Mest underhållande i filmen är barnen, som med tomma blickar efterapar de vuxnas perversaste sidor.
Metal: A Headbanger’s Journey av Sam Dunn
Dan tycker: Det finns 666 goda skäl att se dokumentären Metal: A Headbanger’s Journey. Minst. Antropologen Sam Dunn, själv hardcore-fan, spårar metal-genrens rötter, tecknar dess 35-åriga utveckling, svarar på varför banden fortfarande lyckas fylla de största arenorna – liksom varför musiken ständigt varit så hånad och kritiserad (klassbakgrund som svar är en lågoddsare). Den norska black metal-scenen, med kopplingar till satanistiska kyrkobränder, får ett eget litet kapitel. (Vad Alice Cooper säger om den är värd hela biobiljetten.) Tony Iommi, Bruce Dickinson, Tom Morello, Lemmy och Ronnie James Dio är andra som kommer till tals. Vad de har att säga lär inte heller kunna skrivas på Djävulens PR-konto. Om nu någon trodde det.
Nine Lives av Rodrigo Garcia
Peo tycker: Extremt välspelat och imponerande filmat med steadycam i 9 scener helt utan klipp. Nine Lives handlar om hur några kvinnor finner sig fångade i olika typer av relationer. Inte lika starkt och genomtänkt konstruerat som nu bioaktuella episodfilmen Crash tex, men i gengäld mer jordnära, intensivt och intressant. Robin Wright Penn spelar fantastiskt i rollen som Diana i scenen på köpcentret. Nine Lives är en lågbudget independentfilm som utnyttjat resurserna väl. Någon enstaka scen håller en lägre nivå, men majoriteten av scenerna är klart sevärda.
Lämna ett svar