På ena sidan muren ett förintelseläger, på den andra har kommendanten Rudolf Höss sin rymliga familjebostad med en flott trädgård och pool. Jonathan Glazers mäktiga drama är en aktuell påminnelse om människans förmåga att blunda för obeskrivliga övergrepp. The Zone of Interest är löst baserad på en roman av Martin Amos.

Många drar sig säkert för att se en film som på något sätt tacklar ämnet Förintelsen. Att det kommer bli för tungt och svårt att se. Visst är Glazers (Under the skin, Sexy Beast) film utmanande, men på ett mer subtilt sätt. Viktigt för denna typ av film är att vi som åskådare inte ska kunna lämna biosalongen bekvämt nöjda med att vi iallafall inte är nazi-sympatisörer. Ett drama i ett ämne som detta ska inte bara peka tillbaka på fruktansvärda historiska händelser utan också utmana oss och det vi gör i våra liv idag. The Zone of Interest är så omtumlande just för att den uppmanar oss att se vår egen roll i sånt vi borde notera runt omkring oss. 

The Zone of Interest

Zonen som omger Auschwitz i Polen under andra världskriget är avspärrad för allmänheten. Auschwitz kommendant Rudolf Höss (Christian Friedel) med familj verkar obekymrade över att leva just där i zonen. Tvärtom stortrivs frun Hedwig. Alltid skickliga Sandra Hüller (Fritt fall) spelar denna roll. I närheten finns ett vattendrag, där familjen gärna badar. I den välskötta trädgården odlar Hedwig ståtliga lupiner och diverse grönsaker som kålrabbi, potatis och bönor. Det finns dessutom en mindre pool för barnen att svalka sig i på sommaren. 

Några bybor och krigsfångar är där i huset som tjänare. Från andra sidan muren hör man dova obehagliga ljud, som familjen inte längre hör eller åtminstone inte verkar tänka på. Minus barnen då som noterar mer än vad de vuxna tror. Spridda panikslagna skrik, soldater som ropar order, skott och mekaniska ljud från tåg som anländer. Dessutom bolmar det rök ur skorstenarna. 

Många tidigare filmer av respekterade regissörer har valt att försöka förmedla Förintelsen genom offrens skräck och det skoningslösa våldet. Glazer väljer en helt annan väg. Han visar inget dödande. Istället noterar vi små antydningar och vi får själva fylla i luckorna om den massaker som pågår. Varför regissören gjort detta val är så klart ingen slump. Ett syfte är att förflytta tankarna till vår tid och vilka övergrepp vi blundar för och bara låter passera medan vi sköter våra mondäna sysslor. Oberörda av våldet, övergrepp, utnyttjande, slakten och så vidare runt omkring oss som vi i allt från låg till hög grad är medskyldiga till. Vi kan därmed inte så lätt skaka av oss filmen. 

Aldrig igen

Aldrig igen. Orden är när vi tänker efter vaga. Vad exakt är det vi ska hålla oss uppmärksamma på? Att ett nazistparti inte ska komma till makten igen, något Tyskland förbjudit? Förhindra att judar blir förintade? Att en galen diktator aldrig igen ska få hota freden i Europa? Att inte behandla andra grupper av individer sämre än vi själva vill bli behandlade? Allt detta och en hel del till. Men hur ska vi veta om vi nått i närheten av en sådan farlig situation på något område när vi samtidigt inte tillåter oss att jämföra? Har vi verkligen tagit orden “aldrig igen” på allvar när vi tystar all konversation så fort någon varnar för vissa slående likheter?

Det är slutet på dagen och Höss går runt och släcker det ena ljuset efter det andra i det mäktiga huset. Ondskans banalitet tar oss till vad som framstår som en helt vanlig vardag. Höss blir porträtterad som en lätt uttråkad man som gör sitt jobb effektivt, utan varken karisma eller entusiasm. Det är som vilken annan tråkig tisdag på vilken annan arbetsplats som helst. Vilket igen får oss att tänka på vår egen vardag och allt vi inte går omkring och tänker på som pågår runt hörnet. 

Ljuddesignern Johnnie Burn har en viktig uppgift med det som man hör från andra sidan på viss distans. Han lägger också till andra alarmerande ljud. Efter ett tag har vi i biopubliken också nästan lyckats filtrera bort det obehagliga. Men det återkommer då och då i ens medvetande.

Nytt uppdrag

En dag får Höss ett oväntat besked om att han fått ett nytt uppdrag inom krigsorganisationen. Han är inte helt upprymd av den nyheten utan skulle helst vilja stanna kvar med det han under lång tid effektivt byggt upp. Förändring tar emot. Några etiska funderingar kring vad de egentligen gör inom organisationen han arbetar i eller vad som pågår där på andra sidan verkar han inte ha. Det som han istället är bekymrad över och funderar på är alltså en flytt och några nya arbetsuppgifter. Men det finns i all denna likgiltighet fragmentariska ögonblick då karaktärer inte står ut och någon som också försöker hjälpa offren. 

The Zone of Interest går precis som annan mästerlig konst att tolka på olika sätt, men jag noterar att Glazer lämnat små brödsmulor av ledtrådar. Åtminstone upplever jag det så. För att se våldet och höra skriken kräver det av oss att vi inte blivit fullt lika avtrubbade som de flesta av karaktärerna i filmen. Som en vardaglig beskrivning av en grotesk tid kommer den nära och känns obehagligt aktuell.

Göteborg Filmfestival 2024 visar filmen The Zone of Interest.