There will be blood

Daniel Plainview är i slutet av 1800-talet en fattig men hoppfull ung oljeman med en rörande bra relation till sin son. Mot 1920-talet har uppoffringarna han gjort för att tjäna sin förmögenhet lämnat honom helt ensam. Efter att sonen blir döv i en oljeexplosion kan han inte kommunicera med honom längre. All work and no play gör Plainview bittrare än Ior. Det enda som driver honom är i slutändan girighet. När han inte kan få kärlek blir hans största glädjeämne i livet att hämnas sina fiender.

Allt är misär för karaktärerna i den här filmen. Men jag som åskådare bjuds på ett magnifikt berättat epos. Inblicken i oljeborrarnas hårda liv är fascinerande. Daniel Day Lewis gestaltning är så begåvad att Plainviews sårbarhet framgår till och med när karaktären är som otrevligast. Paul Dano är också fantastisk i rollen som en asjobbig präst som jobbar i området där Plainview borrar. Den demoniska prällen är en lika trovärdig karaktär som Plainview, men mångfacetterat otrevlig istället för sårbar. Det absolut enda jag inte är 100% nöjd med är förstås frånvaron av bra kvinnliga karaktärer. Det kanske är mycket att be om av en film som utspelar sig under en tid då kvinnor bokstavligen hölls i utkanten, men ändå!

Musiken passar dessutom There Will Be Blood som en handske. Den torra vildmarken ackompanjeras av lika torra stråkar. När det blir närbild av den döva sonens ansikte ersätts musiken istället av en sorts dov undervattenstystnad. I början av filmen – innan Plainview har hittat någon olja – hörs bara ensamma, skakiga, utdragna toner. Kompositören har varit otroligt lyhörd för filmens stämningar.

Om jag var Oscars-juryn skulle jag ge filmen varsin guldstatyett för bästa regi, bästa musik, bästa manliga huvudroll och bästa manliga biroll.

Miriam Ivanoff