Unanimal svensk naturdokumentär med Isabella Rossellini

Unanimal, regisserad av Tuva Björk och Sally Jacobson, hade svensk premiär den 2 maj 2025. Med Isabella Rossellini som berättarröst skildras djurens anpassning till stadens miljöer och samspelet med människan. Genom avskalade bilder och ett poetiskt tonfall framträder maktbalansen mellan arter, där publiken leds till reflektion snarare än tillrättalagda svar.

Nya perspektiv 

Den känsla av spänning och ovisshet som filmen väcker återkommer även i andra delar av underhållningskulturen. Där skapas berättelser som på olika sätt utforskar risk, strategi och det mänskliga behovet av att pröva gränser. På filmduken har berättelser om mod och strategi länge lockat publiken, från psykologiska dramer till storslagna äventyr. I den digitala kulturen syns samma drivkrafter i allt från e-sportens taktiska uppgörelser till serier som skildrar riskfyllda val och oväntade vändningar. 

Den som vill fördjupa sig ytterligare kan följa guider som går på djupet i spelens värld, med särskilt fokus på poker och dess särskilda nyanser. Med PokerScouts guider för pokerspel online går det att ta del av överskådliga jämförelser mellan olika pokersidor och se vilka plattformar som har störst aktivitet just nu. Guiderna lyfter även fram statistik om trafiknivåer, vilket underlättar för den som vill förstå var spelet är som mest levande. En annan fördel är genomgångar av bonusar och kampanjer, där informationen presenteras på ett neutralt och transparent sätt. Dessutom finns förklaringar kring rakeback och andra villkor som kan påverka spelupplevelsen i det långa loppet.

Det som förenar de olika uttrycken är spänningen i det oförutsägbara och hur berättelser kan spegla våra egna val. I både visuella och interaktiva miljöer formas upplevelsen av strategiska beslut och oväntade vändningar. På så sätt binds trådarna samman mellan filmens reflekterande scener och andra uttryck för underhållning som utforskar samma teman.

Ett nyskapande sätt att berätta

Filmen hade världspremiär på dokumentärfestivalen CPH:DOX i Köpenhamn våren 2025, där den väckte intresse för sitt tankeväckande berättande och sin visuella stil. Kritiker beskrev Unanimal som både elegant och djupt insiktsfull i hur den suddar ut gränsen mellan betraktare och betraktad. Den visade att dokumentärfilm kan bli en svindlande betraktelse över människans plats i naturen, utan att förenkla budskapet.

I pressmaterialet framställs filmen som en existentiell essä med humoristisk förankring. Istället för en traditionell naturdokumentär vinklas fokus mot djurens perspektiv: deras beteenden, anpassningar och reaktioner på att leva i människans miljöer. Rossellini väver samman fakta med mjuka reflektioner, vilket lyfter filmen från bildreportage till konstnärlig betraktelse.

Regissörerna har medvetet konstruerat filmen som fragmentariska tableaux – bilder och scener som får tala för sig själva. Kameran betraktar utan att döma, ofta med en känsla av att djuren är de som tittar tillbaka. Det känns ibland som om vi blir subjekt i ett djuriskt panorama snarare än tvärtom.

Vad säger kritikerna

Svenska Dagbladet noterade att även i till synes oskyldiga scener är maktstrukturen tydlig: människan har övertaget. Sydsvenskan menade att filmen fångar vår arts gränsdragningar mot djuren, hur vi låser in, tuktar och ibland dödar dem – ibland bara för nöje. Kulturbloggens kritik var mer emotionell: betraktaren förväntas inte bara se utan också känna. ”Om någon ser den utan att beröras är personen gjord av sten”, löd omdömet.

I en krönika i Göteborgs-Posten kopplades filmen till dagens vardag. Texten lyfte historiska existentiella frågor och hur Rossellini läser texter av Zara Uzun Kjellner som förflyttar betraktaren från grottmålningar till marint zoo med uttråkade isbjörnar. Temat rör relationen mellan människor och djur – och hur vi kan öppna våra ögon för andra perspektiv.

Flera internationella röster har också uppmärksammat Unanimal för dess konstnärliga uttryck. I recensioner från filmfestivaler beskrivs den som en stillsam men kraftfull betraktelse, där kameran skapar ett oväntat skifte i perspektiv och låter djuren bli de som ser tillbaka på oss. Den återhållsamma tonen, kombinerad med Rossellinis närvaro, har gjort att filmen placerats i ett sammanhang där dokumentär inte enbart informerar utan även förskjuter själva synsättet på verkligheten.

Filminfo i korthet

Unanimal har en speltid på cirka 75 minuter och är producerad av Story AB i samarbete med franska Cinephage, med distribution i Sverige via Lucky Dogs. Språket i original är engelska, men filmen visas med svensk text och med Isabella Rossellini som berättarröst. Den har redan hunnit bli en tydlig del av den svenska dokumentärvåren.

Filmen har också visats på internationella festivaler, där den uppmärksammats för sitt unika bildspråk och sitt sätt att föra fram en ny vinkel på samspelet mellan människor och djur. Responsen från kritiker har varit enhetligt stark, vilket ytterligare markerar dess betydelse på den nordiska dokumentärscenen.

Utöver festivalframgångarna har filmen börjat etablera sig i den bredare repertoaren och nått en publik som vanligtvis inte söker sig till dokumentär. Kombinationen av visuellt lugn, filosofiskt djup och Rossellinis närvaro har gjort att den fått en position som både konstnärligt verk och angeläget samtidsdokument.

Varför filmen hör hemma på Bio.nu

Unanimal är ett tydligt exempel på dokumentärfilm som kombinerar estetiskt bildspråk med relevanta samhällsfrågor. För Bio.nu:s publik – som söker kvalitativ filmnyhet bortom blockbuster-utbudet – erbjuder den ett perspektiv på film som konstform, ämne och reflektion. Ett bibehållet allvar utan att bli tungt, en fängslande stil utan moraliserande ton. Dessutom är premiären färsk och filmen finns på repertoar i flera biografer, vilket fyller en lucka i Bio.nu:s utbud av dokumentärer.

Den passar naturligt i filmnyhetsflödet och öppnar för kopplingar mot sektioner som recensioner, biorepertoar och tematiska reportage om dokumentärfilm och miljö, vilket stärker sajten som källa för filmintresserade.Unanimal är en ovanlig dokumentär som suddar ut barriären mellan människa och djur genom suggestiva bilder och tankeväckande berättelse. Med Rossellinis lugna stämma som guide och en struktur byggd av visuella essäer, utmanar filmen publiken att se världen från den andra sidan av rutan. Det är en film som stannar kvar, väcker frågor och lämnar biobesökaren med en djupare medvetenhet om samspelet mellan arter.