Poddaren och författaren Alex Schulman filmdebuterar med Arkipelag, ett mörkt drama i skärgårdsmiljö. Tre fäder följer med på en klassresa som snabbt spårar ur utanför de vuxnas kontroll. Resan kommer blottlägga dold gruppdynamik i högstadieklassen och dessutom visa upp några av människans mörkare sidor. Berättelsen är delvis inspirerad av Schulmans egna upplevelser som pappa till en dotter. Sveriges Oscarsbidrag är bättre än väntat.
Gustaf Skarsgård spelar den ansvartagande outsidern Bill som gärna vill följa med till ön för att kunna spendera mer kvalitetstid med dottern. Möjligtvis kan vi sniffa oss till ett internskämt här, då en viss Hollywood-kollega och broder ju också bär det namnet. Fares Fares karaktär är en bestämd ledartyp och slår näven i bordet med höjd röst när han anser att det behövs. På ett lika skämtsamt sätt har denna alfahanne fått namnet Bobo, som ju leksamt används för att beskriva barnspråk. Om Linus Wahlgrens karaktär – den sexfixerade charmören Pontus som mest glider med – här har någon betydelse utöver “havsgud” är oklart.
Bortsett från någon enstaka humoristisk scen i inledningen, blir det mer och mer ångest och mörker desto djupare in bland öns klipphällar och tallar vi når. Förövare möter sina offer, barnen tycker föräldrarna är cringe och papporna misslyckas med att styra upp situationen innan allt eskalerar. Varken lågaffektivt bemötande från Bill eller den hårda skolan från Bobo verkar bita. Så går det ungefär som vi känner igen från den egna skolgången. Inte mycket verkar ha förändrats sedan föräldrarna i filmen själva var barn.
Schulman själv?
Vilken karaktär är då mest lik Alex Schulman själv? Sannolikt är det den osäkra, lätt hopsjunkna Bill, men med en kombination av alla tre. Då ordentligt tillspetsat får vi hoppas, för det blir som sagt kaos. Sång vid lägerelden intill havet och uppskattade fysiska aktiviteter avlöses av tonårsfylla, retningar och plågsam mobbning.
Arkipelag andas som väntat en del Ruben Östlund (Turist). Mest i storyns intresse för obekväma pressade sociala situationer, även om det visuella berättandet också är skickligt signerat filmfotografen Jakob Ihre (Chernobyl). Schulman kan i denna debut inte konstnärligt mäta sig med Östlund, men det finns insikter här som ändå är tillräckligt vassa för att hålla intresset uppe. En sådan detalj är fisken som också syns på postern för filmen. Allra längst ner i hackordningen har den ofrivilligt hamnat på ön och är följdaktligen den individ som drabbas hårdast.
Den makt som en person har över andra individer kommer också med ett stort ansvar. Eller för att citera Spider-Man “with great power comes great responsibility”. Att mobbare, våldsamma personer och kriminella ofta börjat sin bana med att bete sig illa mot djur under barndomen visar flera vetenskapliga undersökningar. Som av en händelse går det just nu 3 filmer på svenska biografer med djurplågeri av fiskar som inte helt oväsentliga ingredienser i filmernas narrativ. Förutom Arkipelag även Bäst i världen och Tony.
Gränsdragningar
I ton och stämning träffar ändå inte dramat riktigt mitt i prick. Den avslutande tredje akten är nämligen en aning ojämn. Med det sagt lyfter Schulman upp viktiga funderingar kring inte minst gränsdragningar. Det blir därmed sevärt och kan säkert initiera konversationer i ett svårt ämne, trots att allt till slut inte går i hamn.
Se även mäktiga dramat Mean Creek (2004) på ett snarlikt tema, men då från barnens perspektiv.
Lämna ett svar