Livets hjul

(Med anledning av att regissören Kim Ki-Duk har dött i covid-19 publicerar vi denna recension igen av Livets hjul. Den publicerades ursprungligen i samband med filmens svenska biopremiär 2004. )

En knarrande, antik och ornamenterad träport öppnas och åskådaren leds in i ett sagolikt vackert landskap vid en sjö omringad av lummiga och dimhöljda berg. I denna sjö finns ett litet flytande hus som bebos av en medelålders buddhistisk munk och hans lille femårige lärjunge. Huset är som en isolerad ö där tiden står still, där människan omges av endast naturens ljud och lever på dess villkor. Det är vår.

Den Sydkoreanske Kim Ki-duks senaste film Livets Hjul skiljer sig starkt från hans tidigare ofta våldsamma filmer. Han är relativt okänd i Sverige och hans filmer har endast varit möjliga att se på olika filmfestivaler i Europa, bland annat i Venedig och Berlin. Han har ingen formell filmutbildning men har tidigare studerat konst i Paris, vilket kanske förklarar Ki-duks bildspråk i filmen. Hans karriär som filmregissör inleddes 1996 med filmen Crocodile, och sedan dess har han gjort ytterligare åtta filmer, bland annat The Isle (2000) och Bad Guy (2001), två filmer som ansågs vara ytterst våldsamma och kontroversiella. Han är känd för sin experimentella estetik och har i sina tidigare filmer behandlat ämnen som mord, prostitution och ett krig mellan man och kvinna. Detta är dock så långt man kan komma ifrån Livets Hjul som möjligt.

Filmens estetik bygger på ett vackert bildmontage, möjligen inspirerat av impressionismens mästare. Historien kretsar kring den lille lärjungens liv och hur han utvecklas under de fem årstider som skildras i filmen. Varje årstid representeras dessutom av ett djur som då befinner sig i huset; vår – hund, sommar – tupp, höst – katt, vinter – orm och vår – sköldpadda. Munken uppfostrar pojken efter buddhismens läror, hur man lever i harmoni med naturen och att man skadar sig själv om man skadar det naturen skapat. Detta stillsamma leverne stöter på problem då den unge lärjungen en dag möter livet utanför den av bergen skyddade sjön. Under filmens sommarepisod har pojken blivit 17 år gammal och möter en sjuk flicka som kommer till huset för att läkas av munken. Hon väcker lusten i den oerfarne tonåringen och därefter förändras allt. Under filmens höstepisod är han i ca 30-års ålder och återvänder från den kalla värld han som 17-åring lämnade sitt isolerade liv för. Han kommer till den nu mycket gamle munken för råd om de fasor han upplevt och det våld han skapat. Munken gör allt för att få sin lärjunge att återvända till naturens balans och läka själen. I filmens vinterepisod återvänder han en sista gång, nu i 40-års ålder, spelad av regissören själv. Munken är död och nu kan lärjungen ta hans plats. En kvinna anländer till sjön med sitt lilla barn, som i filmens sista vårepisod har växt upp till att bli en ny lärjunge som gör att livscirkeln sluts.

Varje episod i filmen inleds med att den knarrande dörren på sjöns strand öppnas och en ny målning, en ny årstid, bjuder in åskådaren. Varje filmruta är väl genomtänkt och montaget är imponerande. Skådespelarna är naturliga och det hela är väl balanserat. Dialogen är minimal, vilket passar den buddhistiska stämningen och tonvikten läggs istället på naturens färger, form och ljud. Han betonar hur människan bör vara en del av naturen och respektera dess villkor. Det är livet som slutligen lär lärjungen att återvända till sitt ursprung och söka efter andlig inre frid. Filmen ger åskådaren tid att andas och sköljas över av de vackra bilderna utan att bli störd. Detta är inte tråkigt, det är helt enkelt bildpoesi – en konstform som inte alla regissörer mästrar.

/Natalie Majerski

Originaltitel: Spring, Summer, Autumn, Winter… and Spring
Regi: Kim Ki-duk
Manus: Kim Ki-duk
Land: Sydkorea
Skådespelare:
Gammal munk – Oh Young-su
Vuxen munk – Kim Ki-duk
Ung munk – Kim Young-min
Pojkmunk – Seo Jae-kyung
Barnmunk – Kim Jong-ho
Flickan – Ha Yeo-jin
Flickans mamma – Kim Jung-young
Detektiv Ji – Ji Dae-han
Detektiv Choi – Choi Min
Babyns mamma – Park Ji-a
Babyn – Song Min-young

Längd: 1 timme 43 min

Svensk biopremiär: 2004-04-02