/* DEFENDER GENERATED SALTS */ define('AUTH_KEY', 'Ck+-G2C}/OM6Mwy`-M-`#XMr+aR9^JSWq]7V>s+qeEJtd~a]A>Z<:=v$*1nKT]|G'); define('SECURE_AUTH_KEY', '=SvM: Ey|7zI]bM8PRECO!1ZAI5, oodqpV[o8+;oI6!*E(of'); define('AUTH_SALT', 'q/O8(g*o:e2d5h&6=8FzC g[q+V0x-b;%O^@cXJ0~Z Pa#c]|0`ll8;i|+D7O+66'); define('SECURE_AUTH_SALT', '`7STT]}bz$-bHcLQMrC%/rqvdb`4N?W8Bt5Rp[6FCSi]qPn`f2^UD5~!g&A`~4S&'); define('LOGGED_IN_SALT', ' Stor intervju: Shortbus regissör - Bio.nu

Artiklar, Intervjuer, Stockholms Filmfestival

Stor intervju: Shortbus regissör

Läs nästa →

Artiklar

The Most Anticipated Movie Premieres in 2025

Artiklar

Streamingtjänsterna tar över filmbranschen – hur blir det med biografer i framtiden?

Artiklar

Hemligheterna bakom populariteten för kasinofilmer: 5 huvudskäl

John Cameron Mitchell
Bio.nu har träffat regissören av den kontroversiella sexkomedin Shortbus, John Cameron Mitchell för en lång pratstund.

INTERVJU: John Cameron Mitchell (regissör av Shortbus)
Av: Peo Sandholm

Sexbomben Shortbus

Shortbus
John Cameron Mitchells (Hedwig and the Angry Inch) andra långfilm Shortbus är en underhållande och stark sexkomedi. Den är emotionell, nära, ärlig och politisk. Men vad alla talar om är givetvis filmens explicita sexscener som chockat biopubliken världen över. Redan i filmens inledning visas tre sexscener som får de flesta att skruva på sig i biostolarna.

Har du gått på bio för att se hur folk reagerat på Shortbus?
– Ja, folk reagerar olika överallt. Ibland är det väldigt tyst, chockerat. Ibland skrattas det mycket. Jag kom just från Prag, där skrattades det högt. Det är alltid olika. Generellt är det mer nervositet kring sex i USA än på andra ställen jag varit. Det är ett puritanskt land på många sätt. Och det var därför vi gjorde filmen.

I USA har Shortbus ingen åldersgräns (unrated) vilket innebär att den bara kan visas på vissa speciella biografer och då tex inte i förorternas stora biokomplex för barnfamiljer. Shortbus har ändå redan spelat in 1,5 miljon dollar i USA. I Sverige har filmen fått 15-årsgräns, filmbolaget ville ha 7-årsgräns.

Du spelade huvudrollen i din debutfilm Hedwig and the Angry Inch. Hade du funderingar på att spela en av huvudrollerna i Shortbus?
– Nej, jag gillade inte riktigt att regissera mig själv. För många saker att göra.

Men du är med i två korta klipp i Shortbus?
– Ja, jag utför oralsex på en kvinna för första gången i mitt liv. I det andra klippet kysste jag en kille som jag dejtade vid den tiden. My Hitchcock moment!

Hur kom du på idén till Shortbus?
– Jag ställde mig frågan: Hur kan jag visa sex på ett annat sätt? Jag har sett sex i många filmer under senare år men de har alltid varit väldigt negativa. Det har blivit nästan en kliché att bara associera sex med negativitet. Allt jag visste var att filmen skulle utspela sig i New York och att den skulle innehålla olika sexuella läggningar och att den skulle utspelas i och runt en sorts sexklubb. Det stället baseras på några ställen jag varit på.

Vad syftar titeln Shortbus på?
– Långa gula skolbussar finns i USA för normala ungdomar och korta skolbussar finns för ungdomar med speciella behov, för de som inte riktigt passar in. Så är det också för människorna i den här sexklubben, som känner sig som missfoster och ofullständiga. Vad som verkade vara en brist gjorde dessa personer faktiskt mer intressanta senare.

– Det var allt vi började med och sen skapade vi berättelsen genom improviseringar. Från och till höll vi på med improviseringarna i två och ett halvt år. Sedan tog det också lång tid att få finansiering eftersom det är en ovanlig film.

Hur svårt var det att få skådespelare att ställa upp i filmen? Hur gick castingen till?
– Några var personer som jag kände, men alla gick igenom auditions. De fick skicka in auditionband till en webbsajt där det fanns info om vad vi försökte göra estetiskt och till och med politiskt. Och sedan kom de in på auditions. Jag utgick ifrån att de skulle vara sexuellt kompatibla, men man vet aldrig.

– Sedan började vi bara vår workshop-process. De hade funderingar kring vad deras emotionella mål skulle kunna vara. Och de skapade givetvis sina karaktärers bakgrund. Därefter vävde jag samman det till ett manus. Sedan övade vi, skrev, övade och skrev om, innan vi började filma. Också när vi filmade hade de en frihet att arbeta om utifrån manus. Det gav dem stor frihet, speciellt för de som inte var direkt tränade. Vissa är rigtiga naturbegåvningar, men bara om de inte behöver lära sig replikerna.

Hur kom du på den lysande idén till Star sprangled stripes-scenen?
– Vi improviserade och så började några sjunga en sång. Det ändrades senare till nationalsången eftersom det var billigare med musikrättigheterna. Musiken är väldigt viktig för oss.

Och du använder svensk musik i Shortbus också. The Ark.
– Ja, några vänner till mig tipsade om The Ark och deras musik. Sen träffade jag dem i New York och de var så snälla och jag frågade om jag fick använda några av deras sånger. De har fortfarande inte sett filmen. Eller de har sett en tidig version med några klipp, fast en dålig kopia, man kunde inte riktigt höra. Det var på en dålig dvd. Så ingen har egentligen sett den. Jag hoppas att de är stolta över den!

En nyckelscen i Shortbus är när en av karaktärerna beskriver Shortbus som ”60-talet utan hopp”.
– Jag tror att det fortfarande finns ett behov av förändring som det fanns på 60-talet. Men vi är inte längre i vår politiska barndom. Vi tror inte att Utopia är möjligt längre. Vilket jag tycker på ett sätt är bra, att tro på idealstaten har lett till en massa problem i världen. Om du pratar om Hitler och Stalin tex de trodde på någon form av idealstat. De kanske inte riktigt trodde på det själva men deras ideologier förkunnade att en idealstat var möjlig. Samtidigt så pga den globala ekonomin så känner sig många människor märkligt nog mer maktlösa när det gäller att påverka och skapa förändringar.

– Taktiken som användes på 60-talet funkar definitivt inte längre, som tex politiska möten. De verkar inte ha samma effekt. Så människor undrar vad man ska göra åt det. Och vissa ger bara upp. Det är ledsamt att se, men jag tror att viljan att förändra ökar och kan skapa verktyg för förändring.

– Jag är fortfarande ganska optimistisk och filmen är rätt optimistisk också om möjligheten av harmoni. Det är förhoppningsvis realistiskt. Det är inte som att säga att vi kommer alla till himlen om vi bara har sex, eller om vi utmanar status quo. Dessa karaktärer jobbar väldigt hårt, men de ger inte heller upp. Jag älskar det.

Ensamheten och Woody Allen
Shortbus utspelas som sagt i New York. Terrordåden gör sig påminda ibland under filmens gång, men främst är det mentaliteten i denna världsstad som Cameron vill komma åt. Ensamheten. Strävandet efter att förändra och påverka. Kärleken och humorn. Inte för inte har Shortbus kallats för ”Woody Allen med sperma”. Allen har lämnat New York för att filma i London istället. Cameron föredrar fortfarande New York.

– Det finns en känsla i New York som innebär att det är för svårt att leva där om man inte har någon ambition att göra något nytt eller att göra något överhuvudtaget. Det är svårt att vara lat där, det är så dyrt och det är så högt tempo.

– Jag föredrar New York eftersom det finns sådan energi där som jag livnär mig på. Jag kan åka till Portland i Oregon eller Amsterdam där det finns en mer holistisk syn på livet men där finns också många som röker hasch och inte gör något. Och det är tråkigt.

En uppgiven suck för USA:s politiker
John Cameron Mitchells film är inte bara en kommentar kring människors relation till sexualitet utan i lika hög grad en politisk fundering kring vad som hänt efter terrordåden. Han är själv mycket politiskt intresserad, det märkar man snabbt.

– Jag var ganska politiskt involverad, säger han med en lite uppgiven suck. Särskilt i presidentvalskampanjen 2000, men det var väldigt desillusionerande. Jag lät det strömma ut i mitt arbete istället, i vad jag skriver. Det kändes så meningslöst att vara politisk när Bush faktiskt omvaldes. Det var chockerande.

– Nu förstår folk givetvis att han är en katastrof. Det är ändå fortfarande chockerande att 40 % av befolkningen stöder honom oförbehållsamt. What? Bara för att han är kristen. Jag tror verkligen att det är den enda anledningen att så många stöder honom, vilket baseras på rädsla. Helt baserat på blind tillförlit och nödvändighet av en välvillig diktator och absolut rädsla för allt utom dem själva. Immigranter, sexuella minoriteter och terrorister i lika hög grad.

Mitchells spirituella gudfader
Regissören John Cassavetes (Faces, A woman under the influences) är en av många inspirationskällor för John Cameron Mitchell.

– Cassavetes är verkligen min spirituella gudfader. Hur han arbetade med sin omtanke om skådespelarna. Jag gillar filmer från alla typer av regissörer. Altman, Kubrick tex. Jag gillar alltid en film av flera stora regissörer. Jag gillar några filmer av Scorcese, några filmer av Fellini, Pasolini.

– Jag uppskattade Pasolinis politiska vilja. Och vad han verkligen utmanade, alla möjliga olika normer. Han använde sin sexualitet på ett mer katolskt sätt. Han använde det för att undersöka alla möjliga antaganden. Vissa som tillhör en sexuell minoritet blir väldigt inåtvända, provinsiella om sina arbeten. För mig var det faktum att jag var homosexuell den stora kraft som fick mig att ifrågasätta alla möjliga saker. Eftersom jag fick höra några lögner om det. Hm, kanske fick jag höra några andra lögner också?

– Men samtidigt så växte jag upp väldigt katolskt och det finns några fördelar med det också i det jag gör. Idén om att göra viktiga saker, jag vill att mina filmer ska vara viktiga för människor istället för att bara personlig terapi.

Föräldrarna är helt pro-Bush
– Jag har en moster som är nunna. Hon är den coolaste personen i världen. Hon står till vänster i politiken. Hon använder religionen på det bästa sätt jag någonsin sett. Hon är miljövän. Hon är fantastisk. Jag vill inte tro på kyrkan. Jag tycker kyrkan kan vara väldigt destruktiv. Traditionen som de kommer ifrån kan vara väldigt användbara.

– Mina föräldrar är väldigt konservativa, väldigt katolska, helt pro-Bush. Vilket är tråkigt. Jag är inte i en nära familj. När de blivit äldre har de blivit alltmer skrämda. Så Shortbus står inte på deras schema direkt.

På ditt festivalschema bör du dock boka in Shortbus, som är en av festivalens mest sevärda och skojiga filmer.

Senast uppdaterad 4 december, 2022.

Peo

Publicerades av Peo den 15 november, 2006

Läs nästa →

Artiklar

The Most Anticipated Movie Premieres in 2025

Artiklar

Streamingtjänsterna tar över filmbranschen – hur blir det med biografer i framtiden?

Artiklar

Hemligheterna bakom populariteten för kasinofilmer: 5 huvudskäl

Trendar

Kommentarer

  1. Kan inte personalen få vara i centrum för en enda gångs skull?! Att prata med barnen och de äldre är…

  2. När visas filmen Brottet är mitt Dagar och tider