Recensioner

24 hour party people

Regi:  Michael Winterbottom
Manus:  Frank Cottrell Boyce
Skådespelare:  Steve Coogan, Shirley Henderson, Sean Harris, Danny Cunningham, Keith Allen, Enzo Cilenti, Lennie James m fl
Premiär:  2003-01-31
Språk:  Engelska
Längd:  115
Betyg:  4

Sex Pistols, Joy Division, New Order, Happy Mondays, Stone Roses, The Smiths. Alla har skapat musik som fortfarande äger många musikälskares hjärtan och många av banden har kommit till oss via TV-personligheten Tony Wilson, som startade Factory Records och som sedermera drev den världsberömda klubben Hacienda i Manchester. Från 70-talet och Sex Pistols första spelning för en publik på 46 personer, via 80-talet och sångaren Ian Curtis bortgång, till 90-talet och Happy Mondays uppgång och fall, följer filmen Tony Wilsons berättelse om sina öden och om en musikvåg vars hängivna fans blir fler och fler.

Det är väl bäst att säga det direkt: jag älskar den här musiken (Joy Division, New Order, Stone Roses och The Smiths främst). Med en vinnande attityd och ironi skildras legenden Tony Wilson, spelad av den brittiske komikern Steve Coogan. Han talar in i kameran direkt till oss som åskådare om vad som händer runt omkring honom i bild och vad som hända ska, samtidigt som han placerar sig själv i centrum av allt som händer. Fullt övertygad om sin storhet. Till en början är det lite påfrestande, kanske för att man är ovan vid doku-drama formatet som används här med en huvudpersonen som skiftar mellan att agera och att vara åskådarens guide. Efter ett tag går det dock inte att värja sig mot den torra och smarta humorn. Poetiska kvickheter formligen sprutar ur hans mun. Tony Wilson var inte bara manager för ett flertal av Manchesters största band på den tiden utan också ägare till en välbesökt, men mindre ekonomiskt välskött klubb, The Hacienda. Dessutom fortsatte han sitt ursprungliga jobb som tv-reporter med udda intervjuobjekt. Referenserna är många till olika händelser i Manchesters rockhistoria, även om berättelsen är mer av mytbildning än exakta återgivningar av faktiska händelseförlopp. Fast precis som sägs i filmen, i valet mellan myt och verklighet, välj alltid myten. Joy Division sångaren Ian Curtis är energisk och lite egen av sig och det lyckas skådespelaren Sean Harris fånga till fullo. Ian klipper till skinheads (no pun intended) i publiken som missförstått Joy Divisions idé. Han är anti mot allting, till och med David Bowie, trots att Joy Division först döpte sig till Warsaw efter en låt på Bowies album Low. Nu blir inte Ian långlivad tyvärr. Det blir däremot resten av bandmedlemmarna som döper om bandet till New Order. Man spelar in en skiva som ingen tror på och gör ett skivomslag som kostar mer än vad man tjänar på varje såld skiva. Men ingen tror att det ska bli någon succé så vad gör väl det... Givetvis blir det tidernas försäljningsrekord och Tony Wilson ruineras nästan. Men det är främst den icke helt affärsinriktade klubben och de obefintliga kontrakten med artisterna (skrivna i blod) som får Tony på fall. Men han är lika glad för det. Lite hoppig blir denna nostalgitripp stundtals och riktigt nära individerna som man försöker porträttera kommer man aldrig. En annan invändning mot filmen som jag har är att musiken klipps bort eller tonas ner alltför ofta. Joy Divisions gigantiska hit "Love will tear us apart" får fritt utrymme när eftertexterna rullar, men når aldrig höjderna i personliga favofilmen Donnie Darko där det lyfter betydligt mer när just den låten spelas. Små invändningar bara i en annars mycket lyckad film, åtminstone för oss som älskar den här musiken.

Per Olof Sandholm

Kommentera

Tema av Anders Norén