Läraren Carla Nowak får höra att det pågår stölder på skolan hon jobbar. När en av hennes elever blir pressad till att peka ut en skyldig reagerar hon. Men innan hon vet ordet av befinner hon sig själv i allt större knipa. Ilker Çataks Lärarrummet är fängslande från första stund. 

Leonie Benesch spelar förträffligt huvudrollen som den samvetsgranna och ambitiösa läraren Carla Nowak. Hon försöker verkligen göra sitt bästa i varje ögonblick och yrkesstoltheten går att ta på. Ändå tappar hon allt mer kontrollen över situationen. Det blir mer än stressigt när hon försöker vara principfast och ta reda på sanningen bakom ryktena om några småstölder på skolan. Går det att utrustad med den bästa av ambitioner och det största tålamod styra upp en situation där misstänksamhet fått fäste? 

Härledning, antagande och bevis. På lektionerna lär Carla ut viktiga vetenskapliga principer. Enkelt och bra så framför den svarta tavlan. Men det ska visa sig vara svårare att leva upp till dessa principer i verkligheten utanför klassrummet. På en kurs i matematik på KTH kan man lära sig att “Bevis är centrala i all matematik. Utan bevis riskerar man att ledas vilse av förutfattade meningar och illa underbyggd intuition.” Så är det och det ska visa sig viktigt för att få grepp om detta dilemma i Lärarrummet. 

Jakten på sanning i Lärarrummet

Vissa platser i vårt samhälle verkar på ett märkligt sätt leva ett eget skyddat liv där regler och lagar inte riktigt appliceras av olika anledningar. Skolan framstår som ett sådant ställe. Det är intressant hur det fortfarande ser ut på det viset. Samtidigt är det en arbetsplats där både elever och lärare ska kunna känna sig trygga. På vilken annan arbetsplats skulle vi tolerera så mycket? Osäkerheten kring vem som har rätt att göra vad är lätt att utnyttja och skapar oro. 

Carla är inte den enda som vill veta vem som ligger bakom stölderna så klart. Fler tar sig friheten att jaga rätt på sanningen på sitt eget sätt. Skoltidningen till exempel agerar i linje med hur media i stort utanför skolans väggar arbetar. På gott och ont.

Som i många andra tyska draman blir det också en berättelse om integritet och vikten av transparens. Ett arv från allt som hände i landets östra delar under Stasi. 

Allt mer ohållbar position

Nerven i filmen kretsar ändå kring att Carla för varje minut som går hamnar i en allt mer ohållbar position. Samtidigt vågar regissören och manusförfattaren Çataks sig på en del humor, som landar och han levererar den med perfektion. Befriande mitt i all intensiv spänning. 

Trots att filmen lyckas få till en sådan fängslande atmosfär utifrån några ganska triviala stölder är det ändå Leonie Benesch som är filmens stora behållning. Hon fullständigt krossar i denna roll på ett mäktigt sätt. Stressen syns i Carlas ögon och hela kroppsspråk, samtidigt som hon är bestämd och vill göra rätt. Vi håller på henne, men ser att hon är frustrerad och farligt nära att slira av det tilltänkta spåret och ut i en katastrof.

Lärarrummet håller hela vägen och har nu fått en ytterst välförtjänt Oscarsnominering i kategorin bästa utländska film. 

Filmen hade tidigare titeln Den svarta tavlan (t ex under Stockholm Filmfestival 2023).