Festivalrecension: Miraklet med Henry Poole

Miraklet med Henry Poole visas på Stockholms Filmfestival
Den deppige Henry flyttar in i ett lätt fallfärdigt hus. Knappt har han landat i solstolen innan grannarna vänder upp och ner på tillvaron med kakor, blommor och en präst.

Miraklet med Henry Poole (Henry Poole is here)
USA, 99 minuter
Regi: Mark Pellington

Henry Poole (spelad av Luke Wilson) har inte tänkt stanna i nya bostaden speciellt länge. Anledningen till det håller han inne med, precis som allt annat. Han vill så långt det är möjligt bli lämnad i fred eftersom han är djupt deprimerad. Det går mindre bra när en starkt troende granne plötsligt tycker sig se Jesus i en vattenskada på Henrys husvägg. Henry är måttligt imponerad.

Filmen Miraklet med Henry Poole marknadsförs som en komedi men är egentligen mer ett drama om tro. Humor saknas dock inte, särskilt inte i början av filmen som är hyfsat skojig. Sen avtar skratten om man inte räknar de oavsiktliga. Det övergår till att bli förutsägbart och sliskigt sentimentalt utan någon som helst känsla. Ganska tidigt tappar man därför all sympati för karaktärerna som stannar vid endimensionella klichéer till sista filmrutan.

Luke Wilson och musiken (The Eels, Blur, Bob Dylan) når kanske ingen himmelsk nivå, men är vad som håller filmen uppe. Miraklet med Henry Poole lär visas på Hallmark i all evighet och det är precis vad den förtjänar.