Recensioner

Mulholland Drive

Regi:  David Lynch
Manus:  David Lynch
Skådespelare:  Naomi Watts, Laura Elena Harring, Justin Theroux, Ann Miller, Robert Forster, Dan Hedaya
Premiär:  2002-08-09
Språk:  
Längd:  146
Betyg:  3

Lesbiska kärleksförhållanden, jitterbug, röda gardiner, och en blå nyckel som bara passar till en mystisk blå låda. Låter det konstigt? Inte om man heter David Lynch. "Mulholland Drive" är hans senaste alster, som han själv skrivit, regisserat och även jobbat med filmens ljud.

Mulholland Drive börjar med ett montage av människor som dansar jitterbug mot en lila bakgrund. Ibland dyker suddiga bilder upp av tre personer, men det är svårt att se hur de ser ut. De liknar mest spöken. Detta är inte så konstigt när man tänker på David Lynchs tidigare verk, t.ex. "Blue Velvet", "Wild at Heart", "Eraserhead" och TV-serien "Twin Peaks", med klara inslag av det bisarra och övernaturliga. Lynch håller kvar sin förkärlek till dessa ämnen även i denna film.

Efter montaget blir vi bekanta med en kvinna i en limousine, som åker uppför Mulholland Drive i Los Angeles. Musiken (skriven av Angelo Badalamenti, som för övrigt är med i filmen) varnar oss att något inte står riktigt rätt till. Plötsligt stannar bilen, mot hennes vilja, och chauffören tvingar henne ur bilen under pistolhot. Just som hennes liv är hotat, kommer två bilar, som i rasande fart tävlar mot varandra, nedför samma väg. Katastrofen är oundviklig. Den ena bilen kraschar in i limousinen, och chauffören dör omedelbart. Kvinnan är räddad och tar sig ifrån olycksplatsen innan polisen hinner dyka upp. Hon tar sig ned till ett bebott område, och smiter in i ett hus, just som ägarinnan åker därifrån,där hon tar skydd. När hon senare blir upptäckt av ägarinnans systerdotter, Betty (Naomi Watts), som flyttat till Los Angeles från en liten byhåla någonstans i världen för att prova sin lycka i Hollywod, avslöjas det att vår mystiska kvinna inte ihåg vem hon är. Betty hjälper Rita (Laura Elena Harring), som de kaller henne, att undersöka hennes bakgrund för att försöka ta reda på vem hon kan vara.

Skådespelarna är okej, och oftast fungerar det i filmens sammanhang, vilket visar att Lynch har lyckats igen. Han har fått en oscarnominering för bästa regissör, och även om jag tror att han inte kommer att få lilla guld-oscar (han är för kontroversiell för Hollywood) så är det kul att han har blivit nominerad. Filmen är lång, nästan två och en halv timme, men känns inte så där fruktansvärt lång som vissa filmer kan. Däremot känns den lite seg ibland.

Filmen är fylld med Los Angeles stereotyper, som ibland bara gör filmen rolig, vars vägar någon gång korsar den andres. Vi får snabba inblickar i deras liv, och små ledtrådar till hur allt kan hänga ihop. Det finns riktigt konstiga människor, och filurer som kanske inte är riktigt mänskliga, som gör filmen till en typisk Lynch film. Kommer ni ihåg andra Lynch filmer så kommer ni ihåg de konstiga karaktärer som ibland hjälper handlingen framåt, och som ibland bara förvirrar eller inte leder någonstans alls. Här möter vi en cowboy, ett par maffia-liknande killar, ett medium, en hemlös, en lönnmördare, och en magiker, bara för att nämna några få.

Liksom alla Lynch filmer har inte alla frågor ett enkelt svar. Tvärtom. Även om man ser filmen flera gånger, kan man inte klura ut allting. Så i slutändan är det ändå publiken själv som får dra sina egna slutsatser. Typiskt Lynch. Men inte så typiskt för Hollywood. Lynch fans - det dags att bli "lynchad" igen.

- Tess Lindberg


Kommentera

Tema av Anders Norén