Recensioner

Recension: Turist

Foto: Fredrik Wenzel

Svenskt relationsdrama
Biopremiär: 15 augusti 2014
Regi: Ruben Östlund
Manus: Ruben Östlund
Skådespelare: Johannes Bah Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Clara Wettergren, Vincent Wettergren, Kristofer Hivju, Fanni Metelius
Längd: 118 min

betyg3

Ruben Östlund (Gitarrmongot, Play, De ofrivilliga) är tillbaka med en betraktelse av traditionella könsroller och kärnfamiljens påfrestningar.

Månader av jobb och slit på hemmaplan ska belönas med fem dagars skidåkning och kvalitetstid med familjen i Alperna för pappa Tomas (Johannes Bah Kuhnke), mamma Ebba (Lisa Loven Kongsli) och deras två barn. Men så händer det som inte får hända.

Kabinbanan gungar sakta upp mot toppen av den mäktiga bergsväggen. Här anar man ett klassiskt narrativ; kraftmätningen mellan människa och natur. Den mörka hotfulla stämningen förstärks av snökanonernas pulserande ljud, en tjock dimma, pistmaskiner som jobbar till sena timmar och inte minst en serie dramatiska lavinsprängningar.

En av dessa kontrollerade laviner ser fascinerande ut på håll, men när den närmar sig uteserveringen där familjen äter lunch förvandlas den till ett hot som på några sekunder vänder upp och ner på nästan allt. Första offret blir pappans självbild, när han i panik springer från fru och barn.

I våras hyllades filmen Turist under Cannes filmfestival där den tilldelades ett jurypris i sektionen Un Certain Regard. Precis som Östlunds tidigare långfilmer väcker Turist tankar om människors märkliga beteenden och de roller som vi förväntas spela. Här handlar det främst om gamla invanda könsroller som ifrågasätts.

Mannens roll i familjen som trygg beskyddare får sig en rejäl törn i och med lavinen. Hur skulle vi reagera i en katastrofsituation? Med själviskhet för att rädda vårt eget skinn eller med omsorg om familjen? Några biroller hjälper till att lyfta fram dessa funderingar. Bland annat spelar Game of Thrones-aktuella Kristofer Hivju en man som när han får höra vad som hänt ligger sömnlös i funderingar.

En iskall kyla sprider sig från lyxhotellets stilrena inredning till pappans blåa skidjacka och föräldrarnas blickar. Det pyr under ytan. Turist imponerar visuellt i genomtänkta bildlösningar men får tyvärr inte till ett riktigt nervigt obehag för att lyfta detta psykologiska drama. Föräldrarna är distanserade mysterium, medan barnen får gå omkring och vara ledsna och sura mest hela tiden. Det gör det svårt att känna för någon av karaktärerna.

Svenska Filminstitutet har under många år kritiserats för att det är för få kvinnor som får göra film. Ser det bättre ut här då i en film om könsroller som fått produktionsstöd av SFI? Jag gör en snabb koll när eftertexterna rullar. Männen dominerar totalt – manus, foto, regi, producent, ljud, klippning, musik. Men så hittar jag några kvinnor. En som ansvarar för smink, en för scenografi och en för kostym.

Lämna ett svar