By any means är den verklighetsbaserade berättelsen om efterspelet till mordet på medborgarrättsledaren Vernon Dahmer 1966. Det händer under en tid då den amerikanska södern är fast i våldsam rasism, med ett Ku Klux Klan som agerar öppet, trygga i att de kan göra vad de vill utan nämnvärt motstånd. Deras hot om repressalier tystar både svarta och vita vittnen. FBI står helt handfallna. Mark Wahlberg spelar torped i Elegance Brattons nya thriller.
Lösnäsan sitter där den ska på Mark Wahlberg och stör faktiskt inte lika mycket som karaktärens frekventa tuggandet på en tandpetare. Åtminstone inte efter ett tag. Men det är en del annat i denna konstruktion som dessvärre sitter allt för löst.
Dahmers änka som heter Ellie och nu är 101 år gammal har fördömt filmens glorifiering av en namngiven maffiatorped. Regissören Elegance Bratton och manusförfattaren Sascha Penn tar sig dessutom märkliga friheter med vad som egentligen hände. Det kommer fram när eftertexterna avslöjar att det råder stor osäkerhet kring berättelsen. Så vi gör alltså säkrast i att betona ordet “löst” framför “baserad på verkliga händelser”.
Omaka radarpar
Om vi lyckas bortse från detta väntar nästa nedslående nyhet. Det dröjer nämligen inte länge innan man inser att By any means har märkbart svårt att bestämma sig på vilket ben den ska stå. Ett tungt verklighetsbaserat drama med patos? Polisfilm med ett omaka radarpar? Eller en våldsam kriminalthriller? Det blir lite av varje i scener som inte känns som en sammanhängande helhet. Ambitionen ser ut att ha varit något i stil med Dödligt vapen möter Green book och Mississippi brinner. Fast slutresultatet är ja, blandat. Bäst får man till delarna som kör fullt på hård thriller. Hade man sänkt ambitionerna på övriga områden hade det med lite tur landat i något mindre spretigt.
Det omaka paret som kastas in i desperation av FBI för att fånga vem som mördade Dahmer ska lyfta fram berättelsens etiska dilemma. Malxolm X eller Martin Luther King frågar Mark Wahlbergs karaktär för tydlighetens skull så att vi inte ska missa. Den impulsive maffiatorpeden Scarpa (Wahlberg) skyr inga medel, medan den svarta federala agenten Wayne Strider (Yahya Abdul-Mateen II) håller tillbaka och trycker hellre på rättigheter än avtryckaren. Alltså, kan Klanen fås på fall med lagliga medel? Eller är det upp till högst tveksamma maffiametoder att till slut komma till rätta med problemen? Och i förlängningen vad säger filmens budskap om lösningen på motsättningar i dagens USA?
Lämna ett svar